|
Av M S M Saifullah, ‘Abdurrahman Robert Squires, ‘Abdullah David, Elias Karim & Muhammad Ghoniem
Introduktion Enligt kristna missionärer och apologeter, innehåller jämförelser mellan de koraniska och de bibliska berättelserna allvarliga fel i Koranen. De koraniska berättelserna sägs vara antingen ’’absurda’’ eller ’’historiskt omöjliga’’. Tex berättelsen om Moses (fred vare med honom) som den återges i Koranen: Koranen nämner en viss Haman som fanns vid Faraos hov – när han i verkligheten, enligt missionärerna var rådgivare till Ahasuerus som levde 1100 år efter Farao; Koranen nämner att Farao korsfäste eller genomborrade sina offer på en påle, ändå var korsfästelse okänt i Egypten på den tiden. Tungt beroende av en enda (fruktbar) kristen orientalist, påstår också missionärerna att Koranen, enligt sura 20, säger att israeliterna leddes på fel väg av en ’’samarit’’ – ändå så existerade inte det samaritiska folket förrän flera århundraden senare. Vilka bevis läggs fram för att ge stöd åt dessa anspråk? Kan förutsättningarna som görs av de kristna missionärerna tas seriöst i förhållande till samtida samariska lärda? Denna artikel kommer att undersöka ursprunget av samariterna som det föreslås av kristna missionärer. Det ‘samaritiska’ felet Det ‘samaritiska’ felet i Koranen kan spåras till judisk-kristna attityder och utifrån beaktandet av Gamla Testamentets material. Även efter uppkomsten av kritiska bibliska lärda, antogs bilden av samariterna vara ett blandat folk och religion, och vad som redovisas i 2 Konungabrevet 17, anses vara i avsikt och orsak korrekt. Ett första exempel kommer från 1898 års utgåva av James Hastings ’’A Dictionary of the Bible’’. I artikeln ’’Samaria, Terroitory Of’’ av C.W. Wilson är beskrivningen av samariterna enligt följande: I 2 K 17:29 kallas dessa kolonister för ’’Samariter’’. Josephus säger....att de kommer att kallas Chutheans på hebreiska av Cuthah, staden för deras ursprung....och han ansåg att samariterna som var hans samtida var deras ättlingar. Cuteanerna och andra tog med sig sina nationella gudar, en handling som antogs ha dragit Guds hämnd över dem.’’ (1) Beskrivningar av samariterna som dyrkade en blandning av gudar kan hänvisas till senare dagars judiska polemiker, i synnerhet uppresandet från Josephus ’Antiquities’ så väl som från det Gamla Testamentet självt. Det är inte förvånande att åsikterna gällande samariternas ursprung också har påverkat positivt på olika sätt den anti-islamisk polemiken i väst i början av 1900-talet. När man diskuterar al-Samari i Koranen, så har tex Henri Lammens sagt följande: ’’Det mest påfallande anakronismen är berättelsen om samariten (sic) som påstås ha gjort så att judarna började att dyrka den gyllene kalven...’’ (2) Att dessa anspråk bokstavligen har spritt sig bland kristna missionärer är en underdrift. Anis Shorrosh tex säger: ‘’Koranen säger att den gyllene kalven som israeliterna dyrkade i vildheten utformades av en samarit....Faktum är att termen samariter inte användes förrän år 722 f.Kr. flera århundraden efter de händelser som noterats i 2:a Moseboken.’’ (3) Ergun Mehmet Caner och Emir Fethi Caner, som troligtvis citerar Shorrosh, säger: ’’Koranen säger att den gyllene kalven som dyrkades av israeliterna vid berget Horeb utformades av en samarit. Termen samariter myntades inte förrän år 722 f.Kr., flera hundra år efter att 2:a Moseboken tillkomst, då statyn tillverkades.’’ (4) Liknande krav har gjorts av Mateen Elass som säger: ’’As-Samari är inte ett egennamn som den bestämda artikeln före bindestrecket klargör. De flesta muslimska lärda anser denna term betyder ’’Samariten’’, men det blir problematiskt eftersom samariterna inte existerade som ett separat folk förrän efter utvisningen av de norra stammarna i Israel under det assyriska styret, ett par hundra år eller mer efter händelsen med den gyllene kalven.’’ (5) Gleason Archer har i avdelningen ‘’Anachronism and Historical Inaccuracies in the Koran’’ funnit svårigheter med förklaringen som ges av Yusuf Ali när det gäller ordet al-Samiri i Koranen. Archer säger: ‘’Yusuf Ali föreslår att Samariyyu kan ha varit ett egyptiskt namn med betydelsen ‘’främling, utlänning’’ eller möjligtvis en hebreisk term härrörande från Shomer (’’nattvakt’’) – en tapper ansträngning för att undvika anklagelsen om anakronism. Samariter blev inte en ras förrän efter 700-talet f.Kr. så det kan inte ha funnits någon samarit så tidigt som 1445 f.Kr!’’ (6) Liknande krav har också gjorts av ‘Abdallah ’Abd al-Fadi (7). Robert Morey (8 ), Daniel Ali och Robert Spencer (9). Jacques Jomier däremot erbjuder en annan form av argumentering när det gäller al-Samiri i Koranen. Han säger: ’’Vid scenen för den gyllen kalven, framträder en mystisk person; han kallas samariten (al-Samiri). Det är svårt att veta vad det ordet kännetecknar. En del västerlänningar har sett sambandet med de gyllene kalvarna i Samarien, men detta skulle ha skett århundraden före Moses. I frånvaro av andra dokument, tvekar man att samtycka till en sådan hypotes. (Koranen 20:85-89).’’ (10) Enligt Newman, är omnämnandet av al-Samiri i Koranen ett resultat av Muhammads förvirring när det gäller ‘’tidsperioderna’’ och överförande ’’Judiska läror om samariterna till en enda person.’’ (11) Förutom Jomier och Newman, så kan nästa alla dessa anspråk spåras tillbaka till antingen direkt eller indirekt, till ingen annan än Tisdall – huvudmannen av all kristen polemik emot Koranen. Säker på sin möjlighet att sanningsfullt göra en exeges av Koranen, så verkar ämnet ’’samariten’’ vara en källa till nöje för Tisdall, som noterar ganska hånfullt: ’’Eftersom staden Samarien ännu inte var byggd, eller åtminstone inte kallades så, förrän flera hundra år senare efter Moses död, så är anakronismen åtminstone roande, och skulle vara sensationell i vilken annan bok som helst förutom i Koranen, i vilken även mer förbluffande ting ofta förekommer.’’ (12) Det är intressant att Tisdall jämställt samariterna med framträdandet av staden Samarien för att göra anspråk på anakronism. I samma anda har kristna missionärer gjort anspråk på att Koranen innehåller historiska omöjliga berättelser när den nämner namnet al-Samiri som en del översätter som ’’samariten’’ (Koranen 20:85,87 och 95). De gör anspråk på att: ’’Koranen säger att kalven som dyrkades av israeliterna vid berget Horeb formades av en samarit (sura 20:85-87, 95-97). Ändå så myntades inte termen ’’samarit’’ förrän år 722 f.Kr, som är flera hundra år efter de noterade händelserna i 2:a Moseboken. Således kan inte samariterna ha funnits som folk under Moses livstid, och därför kan de inte ha varit ansvariga för att utforma kalven.’’ Och vidare. Hur kan en samarit ha lett israeliterna på avvägar vid Moses tid (runt 1400 f.Kr.) när staden Samarien grundades av kung Omri runt år 870 f.Kr. (se 1 Konungabrevet 16:24)? Men ’’samariterna’’ som utpräglat folk uppstod efter exilen i det norra israeliska kungariket och återinflyttningen i området under kung Sargon den II efter år 722 f.Kr. med icke israelerna som då hade adopterat en synkretism av judarnas religioner och deras egen polyteistiska bakgrund. Därför är det historiskt omöjligt att en samarit skulle ha kunnat leda israeliterna till att bli avgudadyrkare när Moses levde. Det handlar om en annan tidsperiod om åtminstone 500 år eller snarare 700 år. Liknande uttalanden finns här http://answering-islam.org.uk/Responses/Saifullah/samaritan.htm Problemet med detta anspråk är att samariterna inte var kända som en utmärkande etnisk-religiös grupp förrän runt år 722 f.Kr. när termen ’’samarit’’ myntades.... Anspråket som görs av kristna missionärer när det gäller ursprunget av samariterna vilar på händelser som nämns i 2 Konungabrevet 17. Vi börjar med att ta upp anspråken som kristna missionärer gör när de säger att 2 Konungabrevet beskriver samariternas ursprung. Vad säger då lärda i samaritiska studier om anspråket som 2 Konungabrevet 17 gör, beskriver det korrekt samariternas ursprung? Detta kommer att diskuteras tillsammans med användandet av termerna ’’samariten’’ och ’’samariern’’ i ljuset av sentida historiska undersökningar. Slutligen kommer vi också att överväga nyligen gjorda vetenskapliga studier som undersöker den huvudsakliga karaktären när det gäller samariten och judisk genetik sammansättning, för att bekräfta om det finns någon gemensam delad börd. 2 Konungabrevet 17: Källan till ursprunget av samariten? Före vi går till den historiska bakgrunden av 2 Konungabrevet 17, är det nödvändigt att se till bakgrunden av de händelser som ledde till att Israel skickades ut och i exil under 900-talet f.Kr. Ungefär två århundraden tidigare hade ett förenat Israel nått dess höjdpunkt under ledarskapet av Saul, David och Salomon. Efter Salomons död bröt ett krig ut och det forna förenade kungariket splittrades i två kungariken. Judeén i söder med Jerusalem som dess huvudstad, och Israel i norr vars huvudstad så småningom etablerades i Samarien. Det två kungarikena kämpade under nära två århundraden före Assyrien förstörde det norra kungariket Israel. Passagen i 2 Konungabrevet antyder att samariterna var ättlingar från människor som deporterats av assyrierna från andra delar av det vida imperiet under mitten av 900-talet f.Kr. Den assyriska ledaren hämtade människor från Babylon, Cuthah, Avva, Hamth och Sepharvaim och lät dem bosätta sig i städer i Samarien för att ersätta israeliterna. Så småningom kom termen ’’Cuthean’’, dvs folket av Cuthah, att ibland även tillskrivas kollektivt för att beteckna nya bosättare, och blev det judiska namnet för samariter och ett ord av förakt för dessa genetiskt och religiöst orena människor. Detta namn antogs också av Josephus i hans ’Jewish Antiquities’ i hans polemik gentemot samariterna. Således enligt den judiska sidan av historien, är samariterna en blandad ras av människor, i betydelsen inhemsk eller inneboende i Samarien, ett kännetecknande område eller region i centrala Palestina. Nu är frågan om denna delen av historien är sann. SAMARITER ELLER SAMARIER? Som nämnts tidigare, så är den traditionella synen när det gäller ursprunget av samariter grundat på 2 Konungabrevet 17. Den vers det gäller är 2 Konungabrevet 17:29 där det hebreiska ordet ’shomronim’ eller ’shomeroinim’ ...... ...... framträder och översätts vanligtvis med ’’samariter’’ (understruket i den hebreiska texten nedan) ’’Men varje folkgrupp, var och en på sin ort, fortsatte att tillverka sina egna gudar, och de ställde dem i de tempel som samariterna hade uppfört på offerplatserna.’’ Namnet ’shomromin’ som framträder i 2 Konungabrevet 17:29 är förenat med dyrkan av statyer. Dock omnämnde samariterna sig själva inte vid detta namn alls. De kallade sig själva ’shamerin’ ......... ........., vilket är ‘’bevarare’’ eller ‘’observatörer’’ av Torah (13). Samariterna själva gör en klar skillnad mellan deras egna förfäder och innevånarna i Samarien. I tex den del av ’Samarisk Krönika II som överensstämmer med 1 Konungabrevet 16 i den hebreiska Bibeln, där den bibliska redovisningen av fyndet av Samarien och dess närliggande städer kallar folket av Samarien för ’’Shamorinim efter namnet Shomron’’ (14) trots att skillnaden mellan folket i Samarien och samariterna klart bibehållits i ‘’Samarisk Krönika II. För att uttrycka det enkelt, ’shomronim’ betyder ’’innevånare av Samarien’’ och har inget att göra med ’shamerin’, ’’bevarare’’ eller ’’observatörer’’ av Torah, som samariterna använder om sig själva. En lång rad av samaritiska lärda redan påpekat detta faktum, som dessvärre ignoreras av missionärerna. Som tex för 100 år sedan av James Montgomery som påpekade att samariterna: ‘’...kallar sig själva utifrån det forntida geografiska, Samerim, som de dock tolkar som betydande ‘’Observatörer’’ dvs av Lagen.’’ (15) På liknande sätt bekräftar ‘’The Interpreter’s Dictionary Of The Bible’’ att: ‘’...samariterna föredrar att kalla sig själva för ‘Shamerim’ ....... .... dvs ’’observatörerna’’, snarare än ’’Shomerinim’’..... ……dvs ’’innevånarna av Samarien’’. (16) ‘’Encyclopaedia Judaica’’ säger i inledningen av ‘’Samariter’’: ’’Lite kunskap fås från namnet samariterna. Bibeln använder namnet ’Shomronim’ en gång, i 2 Konungabrevet 17:29, men det betyder antagligen samariter snarare än samariter. Samariterna själva använder inte alls namnet själva, de har sedan länge kallat sig själva för ’Shamerin’, ’’bevarare’’ eller ’’observatörer’’ av sanningen = al ha-amet, både den korta och den långa termen används konstant i deras krönikor. De anser att namnet ’Shomronim’ betyder invånarna i staden Samarien som byggdes av Omri (1 Konungabrevet 16:24), där troligtvis ursprunget av ordet ’Shomronim’ finns.’’ (17) I motsats till de anspråk som görs av missionärer, så säger oss användandet av termen ‘shomronim’ i 2 Konungabrevet 17 ingenting om ursprunget till Samariterna, eftersom detta ord betyder ’’innevånare i Samarien’’. Nu när vi har tagit itu med skillnaderna i Samarierna från innevånarna i Samarien, låt oss gå vidare till det anspråk som missionärerna gör genom att säga att Samariterna är ett utmärkande folk som endast framkom efter exilen av det norra kungariket av Israel och återinflyttningen av främlingar i området under kung Sargon II efter år 722 f.Kr. II KONUNGABREVET 17:18-24 – EN HISTORISK BERÄTTELSE ELLER EN HISTORISK ORIMLIGHET? Berättelsen i 2 Konungabrevet 17:18-24 relaterar till att innevånarna i Israel i sin helhet deporterades och utbyttes mot en främmande befolkning. Dock visar arkeologiska fnd att denna berättelse inte är korrekt. En uppskattning av befolkningen i Israel visar att på medeltidens Bronsålder II (2000-1550 f.Kr) var den uppskattningsvis 140.000 och under Järnåldern (1200-586 f.Kr) (18 ) under perioden av delad monarki, var innevånarantalet i det norra kungariket av Israel nära 600.000 (19). En undersökning av Judeén, Samarien och Golan som gjordes 1967-1968 föreslås att den totala summan var 560.000 (20). Å andra sidan uppskattar Roland de Vaux den totala befolkningen under denna tid att vara runt 800.000 (21). Den assyriska ledaren Sargon den II var ansvarig för att besegra det norra kungariket av Israel och skicka dem i exil. En assyrisk inskription från den tiden om Sargon den II noterar att han deporterade 27.290 fångar från Samarien (22) vilket skulle ha lett till en avbefolkning i storleksordningen av nära nog 5 procent av Israels befolkning. (23) Således återstod 95 procent av befolkningen. Det kan också göras anspråk på att de assyriska kungarna i sina kungliga inskriptioner avsåg att överdriva de antal som skickats i exil, eftersom de ansåg en stor summa av människor som skickats i exil vara ett tecken på deras kraft och makt. (24) Om vi accepterar detta, då är antalet människor som skickades i exil ännu färre. Vi kvarlämnas med i väsentlighet hela befolkningen intakt. Uppenbart finns det ett allvarligt historiskt problem med 2 Konungabrevet 17:18-24. A.D. Crown kommenterar denna historiska motsägelse, och hur det undergräver anspråket på Samariternas ursprung, ’’Detta är ett prima facie bevis på att den största koncentrationen av människor stannade kvar i provinsen till åtminstone 700-talet f.Kr. Självfallet måste berättelsen om det samaritiska ursprunget i Bibeln ses på med försiktighet.’’ (25) En liknande observation har gjorts av Coggins för ca 30 år sedan. Han har använt sig av den uppskattning som Roland de Vaux gjort av 800.000 människor i det norra kungariket av Israel och av inskriptionen från kung Sargon den II:s tid, ’’Om allt detta är korrekt skulle det innebära en deportation av mellan 3 och 4 procent av befolkningen. Inte mycket vikt kan läggas på de assyriska annalerna, men de skulle föreslå – och omständigheterna runt en belägring skulle visa det – att majoriteten av de deporterade borde ha varit innevånarna i själva i Samarien, ingen tvekan om att det inkluderade många som hade sökt sig dit som flyktingar under belägringen.’’ (26) Sådana motsägelser nämns också av Fran Cross (27) och ‘’The Interpreter’s Dictionary Of The Bible.’’ (28 ) Coggins och andra har föreslagit att de flesta av de människor som påverkades borde ha varit från den övre klassen, då de lätt kunde identifieras som potentiella motståndsledare, (29) Istället för de som deporterades i exil, så kan inte nybyggarna som fördes in ha utgjort majoriteten, då de infödda israeliterna fortsatte att åtnjuta att vara den överväldigande majoriteten av befolkningen. Uppenbart är att berättelsen i 2 Konungabrevet 17:18-24 som gör anspråk på att befolkningen i Israel i sin helhet deporterades av assyrierna och utbyttes mot en främmande befolkning saknar stöd av arkeologiska bevis. Hur framställer samariterna sig själva under perioden för assyriskt styre? Enligt deras krönikor, så tillhörde återstoden av rättfärdiga till ’’samfundet av samaritiska israeliter, vilken är stammen av Efraim och stammen av Manasseh, söner till Josef, och ett par andra präster och ett litet antal från resten av Israels stammar’’ vilka ’’inte avvikit från den heliga lagens väg, inte heller dyrkade de andra gudar. De uppförde sig inte som nationerna gjorde, och övergav inte den utvalda platsen berget Gerizim Bethel, utan de fortsatte att dyrka Herren deras Gud...’’ (30). Som Coggins påpekat, även om denna idealisering är borttagen i ‘’Samaritan Chronicles’’ är det tydligt är det uppenbart att ‘’religiösa kännetecken under senare Samaritism visar tecken på att varje försök till synkretism som framfördes var en blandning av infödda israeliter och de som assyrierna förde in i landet.’’ (31) Olikt anspråket från kristna missionärer finns det ingenting som föreslår i ‘’Samaritan Chronicles’’ att de adopterade en synkretism av judarnas religion och deras egen polyteistiska bakgrund. Tvärtom, ’’the Chronicles’’ fastställer klart deras monoteism under assyriskt styre. Det måste poängteras att den samaritiska hängivenheten till Torah redan hade erkänts av det faktum att det ensamt utgjorde deras kanon av Skriften. Detta poängteras ytterligare av ordet ’shamerin’ – bevarare av Torah. Det namnet antyder en grupp som bibehålligt den traditionella vägen och som var misstänksamma mot förändringar. EN UTVÄRDERING AV MISSIONÄRERNAS ÅSIKTER De kristna missionärerna och apologeterna hade vissa besvär att komma överens med de samaritiska lärda. Även om det delvis beror på fundamentala felaktigheter i förståelsen, så mer allvarligt är det i första hand pga det faktum att samtida lärda som inkluderar arkeologiska bevis, undergräver trovärdigheten i den bibliska framställningen. Vid medgivandet av dessa fundamentala problem har missionärerna försökt att syntetisera deras åsikter angående samariterna till en sammanhängande framställning, resultatet är att vi inte får någonting annat än ett hopkok av tolkningar med väldigt litet värde. Om man tex betraktar den kristne missionären Andrew Vargos ’’Three views’’ av de samaritiska ursprungen: Den judiska åsikten. Samariterna är ättlingar till kolonisterna som kung Shalmaneser av Assyrien hämtade från Cutha, Babylon, Hamth och andra främmande regioner efter att han hade erövrat Samarien 722 f.Kr. Kung Shalmaneser deporterade sedan ursprungsbefolkningen enligt 2 Konungabrevet 17. Den samaritiska åsikten: Samariterna är återstoden av de norra israelitiska stammarna som lämnades kvar när deras bröder deporterades av assyrierna. Moderna lärda: Samariterna är ättlingar till mesopotanska stammar som deporterades av assyrierna och babylonierna till Samarien. Han gör anspråk på ’’alla tre förklaringarna när det gäller samariternas ursprung är korrekta, åtminstone till en viss del.’’ Det är svårt att se hur alla tre ’’förklaringarna’’ kan vara rätt ’’till viss del’’ på en och samma gång. Enkel logik säger att om ’’ Samariterna är återstoden av de norra israelitiska stammarna’’ så kan dom inte samtidigt ha varit ’’ättlingar till nybyggare’’ som återfördes av assyriska ledare. Vidare så gör Vargo anspråk på att icke namngivna och okända ’’modern lärda’’ anser att, ’’ Samariterna är ättlingar till mesopotanska stammar som deporterades av assyrierna och babylonierna till Samarien.’’ Faktum är att den åsikten har vi inte kommit över angående detta när det gäller modern lärdom om samariterna. Vad vi vet är att modern samaritisk lärdom stadigt har förnekat att jämställa ’shomronim’ i 2 Konungabrevet med samariterna. ’Shomronim’ betyder ’’innevånare i Samarien’’ och det har ingenting att göra med ’shamerin’ ’’bevarare’’ eller ’’observatörer’’ av Torah, som samariterna använder om sig själva. ngabrevet 17:18-24 som allvarligt undergräver det bibliska redogörelsen när det gäller anspråken på de samaritiska ursprungen. För att fullfölja argumentet vad modern lärdom säger om 2 Konungabrevet 17 att det är en påstådd källa till samaritiska ursprung? Låt oss börja med ’’A Companion To Samaritan Studies’’ publicerad 1993. Man kan anse det vara en ordboks hänvisande till samaritiska studier. När det gäller 2 Konungabrevet 17 och samriternas ursprung, säger den: ‘’Äldre lärda antog att 2 Konungabrevet 17 var en tillförlitlig redogörelse för samaritismens ursprung och i många översättningar så är det bara där som samariterna återfinns i den hebreiska Bibeln (dvs i KJV, RSV). Tanken att denna passage kan ge oss information om samariternas ursprung är nu övergiven det är ett oförnekligt faktum att vid ett tidigt datum så uppfattades texten utifrån detta perspektiv. Trots att Josephus (Ant. 9:291) påstår att det heterodoxa samhället formades efter att det assyriska erövrandet av Samarien så var det en direkt förlöpare för det samaritiska eller Cutheaniska samhället i hans tid. Egger har påvisat hur många av Josephus referenser när det gäller samariterna, inte fullständigt kan förstås av det samaritiska religiösa samhället. Josephus arbete är ett tydligt exempel på anti-samaritisk polemik när det extrapolerar material från en källa till en annan som en del av hans fördömelse av samariterna.’’ (32) Liknande slutsatser har också Lester Grabbe kommit fram till. Han säger: ‘’Samariternas ursprung och dess samfund och kult är fortfarande osäkert. Ursprunget enligt tolkningarna i Konungabrevet 17 (som hedniska främlingar förde in) och av Josephus (oliktänkande präst från Jerusalem) är ett resultat av betydande partiskhet och kan inte ses som norm.’’ (33) Anderson och Giles skrev 2002 i sin bok ‘’The Keepers: An Introduktion To The History And Culture Of The Samaritans’’ att 2 Konungabrevet 17 inte kan anses vara en objektiv redovisning av den samaritiska historien: ’’Cuthenaerna är helt enkelt innevånarna i norr, inte den samaritiska sekten. Sargons deportation av den inhemska israelitiska befolkningen påverkade i huvudsak aristokratin inom själva stadskärnan i Samarien. Folkgrupperna som fördes in i regionen och som ersatte de deporterade förblev en minoritet. Smädelsen i 2 Konungabrevets redogörelse vänder sig till dessa få utvalda och inte till alla generellt, och säkerligen inte till en religiös sekt (dvs samariterna) som ännu inte hade uppnått, enligt omfånget av bevis, någon känsla av självmedvetenhet.’’ ’’Det erkänns generellt att redogörelsen i 2 Konungabrevet 17 inte är en objektiv och opartisk berättelse.’’ Avsikten med 2 Konungabrevet 17 såväl som andra passager i den hebreiska Bibeln (specifikt i Krönikerbreven och Esra), är att belysa Jerusalems överlägsenheten framför andra möjliga rivaler.’’ (34) Efter att ha undersökt bevisen, drar Anderson och Giles slutsatsen att samariterna inte existerade under tiden för den assyriska invasionen, inte som en separat sekt men som en del av det norra kungariket i Israel. Med andra ord, samariterna framkom inte efter exilen av det norra kungariket i Israel och återinflyttningen av området under kung Sargon den II efter år 722 f.Kr. Efter att ha genomfört en detaljerad diskussion om den påstådda närvaron av samariter i 2 Konungabrevet 17, sammanfattar Coggins enligt följande: ’’Den enkla sanningen är och som jag hoppas framgår av den första huvudsakliga studien, att det inte finns någon referens till samariter i det hebreiska Gamla Testamentet. En del av anspelningarna i arbetet hos Krönikorna kan peka mot en situation som senare skulle utvecklas till judisk-samaritisk fientlighet, men det är det mesta som kan sägas.’’ (35) ’’New Bible Dictionary’’ säger under inledningen av ’’samariter’’: ’’...Samariterna nämns endast i 2 Konungabrevet 17:29, en passage som beskriver den synkretistiska religionen hos dessa människor som den assyriske kungen transporterade till den norra kungariket av Israel, för att ersätta den ursprungliga befolkningen som skickades i exil efter Samariens fall (722/721 f.Kr).’’ ’’Ett flertal orsaker motsäger starkt den identifieringen, som favoriseras av Josephus och många andra av denna grupp av samariter då de är vidare kända från det Nya Testamentet..., av vilka en del ättlingar överlevt till denna dag i två små samhällen i Nablus och Holon: (i) orden som används (hassomronim) verkar helt enkelt betyda ’’innevånare av (staden eller provinsen) av Samarien (somron)’, och det passar innehållet i 2 Konungabrevet 17 bäst; (ii) det finns inget bevis för att de sentida samariterna bebodde Samarien. De tidigaste säkra referenserna till dem som ’Shechemites’...; (iii) ingenting av vad som är känt av den tidiga samaritiska religionen och dess utövande föreslår hedniskt inflytande som i 2 Konungabrevet 17 och Esra 4.’’ (36) Det är värt att notera att moderna bibliska läror har erkänt att motsättningarna mellan kungarikena Judeén och Israel existerade under flera århundraden som går tillbaka till perioden av förenad monarki. Redogörelsen i 2 Konungabrevet 17 skrevs utifrån en sydländsk ståndpunkt och den var snar att belysa Jerusalems överlägsenhet framför alla eventuella rivaler. Oberoende från Jerusalem, en identifierande kännetecken av samatarism, drar oreserverat kritik till sig i den hebreiska Bibeln. (37) Moderna samaritiska lärda inser också att det inte fanns någon plötslig separation mellan judar och samariter. Snarare, så är det en oenighet under en lång tidsperiod med vissa inslag som orsakat mer fientligehet än andra. (38 ) Kanske det var efter att John Hyrcanus förstörde templet på berget Gerizim under det 2:a århundradet f.Kr., som de två samhällena separerades. För att sammanfatta, moderna lärda motbevisar slutgiltligt anspråket på samariternas ursprung som skulle vara baserat på 2 Konungabrevet 17. Den kristna och apologetiska åsikten, inklusive Vargos ’’judiska åsikt’’ och åsikterna av hans okända och namnlösa ’’moderna lärda’’ kan nu tryggt förkastas. Vad säger samariterna om sitt ursprung? Som vi har noterat från diskussionen angående 2 Konungabrevet 17, fram till mitten av 1900-talet var den allmänna uppfattningen att samariterna ursprung var av en blandad ras av människor som bodde i Samarin vid tiden för den assyriska erövringen år 722 f.Kr. De lärda har gjort framsteg sedan dess och har under senare års forskning grundat studier på samariternas Krönikor och det har det lett fram till en omvärdering av deras ursprung. ’’The Encyclopaedia Judaica’’ (under ’’samariterna’’) sammanfattar både tidigare och nuvarande åsikter när det gäller samariternas ursprung. Den säger: ‘’Under mitten av 1900-talet var det brukligt att tro att samariterna härstammade från en blandning av människor som bodde i Samarien och andra människor vid tiden för erövringen av Samarien av Assyrien (år 722/1 f.Kr). Den bibliska redogörelsen i 2 Konungabrevet 17 hade under lång tid varit en avgörande källa när det gällde formuleringen av historiska redogörelser gällande samaritiska ursprung. Om man ifrågasätter denna passage, så leder det dock uppmärksamheten till samariternas egna Krönikor. Med utgivningen av Chronicle II (Sefer ha-Yamim), så blev den mest fullständiga samaritiska versionen av deras egen historia tillgänglig, krönikorna, och en mångfald av icke samaritiskt material. Enligt den tidigare, så är samariterna direkt ättlingar till Josefs stammar, Efraim och Manasseh, och fram till 1600-talet fanns det ett högt prästerskap i nedstigande led direkt från Aron genom Eleazar och Phinehas. De gör anspråk på att oavbrutet ha bebott deras forna territorium i centrala Palestina och att ha levt i fred med andra israelitiska stammar fram till tidpunkten då Eli splittrade den norra kulten genom att flytta från Shechem till Shiloh och genom det lockade han några norra israeliter till sin nya kult. För samriterna var detta en ’söndring’ framför alla andra.’’ (39). Även intill denna dag gör samariterna anspråk på att härstamma från Josefs stam: ’’Lekmännen gör också sina traditionella anspråk. De är alla från Josefs stam, förutom de av stammen Benjamin, men denna traditionella gren av människor, som Krönikorna försäkrar, etablerdes i Gaza i tidiga dagar, och verkar ha försvunnit. Det finns en aristokratisk känsla bland de olika familjerna i detta lilla samfund, och en del av mycket stolta över deras stamtavla och de stora män som det har frambringat.’’ (40) Uppenbart är att om samariterna spårar sitt ursprung bakåt i tiden och utgår från Josefs ättlingar, då existerade de under Moses tid. Dock är ’’Samaritan Chronicles’’ precis som böckerna i den hebreiska Bibeln, speciellt Konungaboken, senare sammansättningar. (41) Därutöver som har noterats tidigare, så har både den judiska och samaritiska litteraturen sina givna partiskhet inkluderad. De skrevs från deras egen synvinkel och därför framvisar de i varierande grad en polemisering av händelserna. (42) Dock finns det en del indikationer som rabbinerna var medvetna om angående samariternas ursprung och de medgav att de var av äkta israelitisk härstamning. En intressant berättelse finns i ’’Genesis Rabbah’’ varav en del av innehållet inkluderar Rabbi Meir som diskuterar rimligheten av det samaritiska anspråket att ha en fortlöpande nedärvd länk till Josefs stam. Diskussionen börjar enligt följande: ‘’R. Meir mötte en samarit och frågade honom: ‘’Från vem är du ättling?’’ ’’Från Josef’’, svarade han. ‘’Det stämmer inte’’, sade han. ‘’Från vem då?’’ Från Issachar’’ ( http://en.wikipedia.org/wiki/Issachar ) svarade han honom. ’’Hur vet du det?’’ replikerade han. ‘’För det är skrivet, OCH SÖNERNA TILL ISSACHAR: TOLA OCH PUVAH OCH JOB OCH SHIMRON, det sista namnet refererar till samariterna.’’ (43) Trots ifrågasättandet av den samaritiska versionen av redogörelsen, medverkar Rabbi Meir till deras anspråk att vara av äkta israeliskt ursprung. Därför, enligt Rabbi Meir, kan samariterna spåra sitt släktlinje till tiden som föregår ankomsten av Moses. Problemet med att etablera tillförlitlighet när det gäller judarnas och samariternas anspråk angående de senares ursprung är inte så oöverstigligt som det först kan verka. Vi har redan sett att 2 Konungabrevet 17 inte har någonting att göra med samarieternas ursprung. Å andra sidan, har vi det samaritiska anspråket att de oavbrutet har bebott sitt forna territorium i centrala Palestina och har levt i fred med andra israelitiska stammar fram till tiden när Eli avbröt den norra kulten genom att flytta från Shechem till Shiloh. Kanske är den mest avgörande frågan nu huruvida de Tio Stammarna, speciellt Efraims och Manassehs stammar från vilka samariterna gör anspråk att direkt härstamma ifrån, skulle ha överlevt assyriernas angrepp? Svaret till den frågan har utretts i detalj av Nathan Schur som använder information som samlats ihop från hebreiska Bibeln och som bestyrker det med arkeologiska nedteckningar. Hans iakttagelser kan sammanfattas enligt följande. (44) Från assyriska och bibliska noteringar är det klart att Sargon den II flyttade nybyggare till staden i Samarien år 722 f.Kr. Om alla eller de flesta av nybyggarna tog sig till staden i Samarien, så lämnades uppenbarligen det mesta av landet i övrigt i huvudsak oberört. Detta bekräftas av den hebreiska Bibeln självt i 2 Kröniker 30:1, 10 där det står att kung Hezikiah (http://en.wikipedia.org/wiki/Hezekiah ) (727-698 f.Kr.) skickade bud till hela Israel och Judeén och skrev också brev till Efraim och Manasseh, och inbjöd dem att komma till Herrens tempel i Jerusalem för att fira Herrens påskhögtid, Israels Gud... Budbärarna tog sig från stad till stad i Efraim och Manasseh, så långt som till Zebulun, men folket hånade och förlöjligade dem. En del män från Asher, Manasseh coh Zebulun gav med sig och for till Jerusalem. Om folket i det norra kungariket av Israel skulle ha blivit utbytta, som det görs anspråk på i 2 Konungabrevet 17, skulle det inte ha varit någon idé med att försöka få dem att komma till Jerusalem över påsken. Och det gamla stam namnet skulle ha förlorat sin betydelse. Vad som är mer intressant är att i denna passage som tagits upp så nämns inte ens den främmande överklassen, vilket kan tydas som att deras antal och inflytande inte kan ha varit speciellt stort. Efraims gamla attityd gentemot Jerusalem verkar ha varit relativt oförändrad, och endast medlemmar av de yttre stammarna gick med på att komma till Jerusalem och låta sig ledas av kungen i Judeén. Det har gjorts anspråk på att Efraims föraktfulla attityd berodde på en enorm inplantering av främmande nybyggare, men om det varit så, varför då kalla dem vid israeliska stam namn? Efraims attityd var inte mycket annorlunda från de traditionella attityderna från tidigare århundraden. Det finns därför inget behov att stipulera nybyggare, även om deras närvaro, åtminstone i huvudstaden, var väl etablerad. Esras Bok ger mer näring till tanken när främmande nybyggare nämns från tiden för den assyriska kungarna Esarhaddon (681-669 f.Kr.) (http://en.wikipedia.org/wiki/Esarhaddon ) och Assurbunipal (669-627 f.Kr.) (http://en.wikipedia.org/wiki/Ashurbanipal ) (Esra 4:10). Dock under det 12:e året av Josiah (628 f.Kr) (http://en.wikipedia.org/wiki/Josiah ) efter hans begynnande reformer i Jerusalem, utvidgade han dem också till området av det norra kungariket, vilket han hade ockuperat efter sammanbrottet av det assyriska riket i väst. II Kröniker 34:6 nämner igen de gamla stammarna: ‘’Och så gjorde han i städerna Manasseh, och Efraim, och Simeon, även ända till Naphtali...’’. Således hundra år efter Samariens fall och efter de senaste assyriska nybyggandet var de gamla stam namnen fortfarande i bruk och inget nytt, främmande hade åsidosatt dem. Det måste därför antas att de gamla innevånarna fortfarande fanns kvar i deras gamla hem och inte hade ersatts av nybyggare. Denna slutsats stärks av attityden från Jeremia. Han sägs ha sagt i kapitel 31 att Efraim fortfarande åtnjuter Guds kärlek och profeterar dess fullständiga återställande tillsammans med Juda. Ingenstans antyder han att Efraimiterna skulle ha ersatts av nykomlingar. Samma gäller Hesekiel. Han talar i samma ordalag som Efraim och Juda. Inte heller där finns det någon anspelning till någon besynnerligt folk som skulle ha blivit ersatt de ursprungliga bebyggarna.’’ (45) Vi saknar information om vad som skett i Samarien under tiden för Bayloniskt styre. Inte ens i Judeén fördes det in nybyggare istället för de som skickades i exil till Babylon. Babylonierna verkar inte att ha tagit över det assyriska konceptet att ersätta den lokala befolkningen med andra – eller saknade makten och resurserna att göra det. Därför verkar det inte troligt att det fanns några andra nybyggare i Samarien efter dessa i Assurbanipal. Om det gamla stammen i princip var intakt efter tiden för denna sista viktiga assyriska ledare, så borde de israeliska innevånarna, med en aning blandning av främmande nybyggare i de större städerna, inte ha kunnat förändrat sin sammansättning fram tills tiden för det Persiska styret och den begynnande judiska återkomsten från den babyloniska exilen. Efter att ha givit detta detaljerade argument, sammanfattar Schur genom att säga: ’’Vår slutsats är att den samaritiska traditionen är generellt korrekt när den gör anspråk på att vara i nedstigande led direkt från det Tio Stammarna av Israel. Denna slutsats kan kontrolleras idag genom arkeologiska bevis. Förutom förstörelsen av städerna som plundrades av assyrierna, såsom Samarien och Schechem och andra platser, där ockupanterna var beständig, visar inga spår av olika materiella kulturer som kommit emellan under den senare assyriska perioden. I en undersökning från 1967-68 har keramiska kvarlevor från 81 platser undersökts i den samariska provinsen, och inga skillnader i nyanser kunde upptäckas varken mellan den assyriska perioden och den persiska å den andra sidan. Samma resultat erhölls i undersökningen från 1978-79 i Dotan regionen, i utforskningen av västra Samarien och därutöver av arkeologiska utgrävningar under de senaste 15 åren i Samarien.’’ (46) Liknande slutsatser har också Frank Cross kommit fram till när det gäller oavbruten existens av stammarna Efraim och Manasseh före och efter den assyriska invasionen, även om han anser att den tidigaste formen av samatirismen är en äldre israelitisk religion. ’’I enlighet med senare judiska traditioner kallas samariterna för Kutians (kwtym) eller hånfullt ’’lejon-proselyter’’ i ljuset av anekdoten i 2 Konungabrevet 17:25-28. Från deras sida så gjorde de tidigare samariterna anspråk på att vara kvarlevor från Efraim och Manasseh, autentiska israeliter som är de enda som bevarar den forntida tron och tjänandet av Israels Gud obefläckat av judiska förnyelser. Faktum är att dessa två polemiska ståndpunkter kan stå emot kritisk granskning. Å andra sidan finns det mycket starka argument för att stödja slutsatsen att antalet män från Efraim och Manasseh förblev i landet; å andra sidan finns det likvärdigt starka bevis...att samaritismen i den form som återfinns under den romerska tiden och senare inte är en överlevnad från en gammal israelitisk religion, ren eller synkretistisk, utan snarare en i huvudsak sekteristisk form av Judendom.’’ (47) Därför kan det sägas att den samaritiska traditionen är korrekt när den gör anspråk på härstamning från stammarna Efraim och Manasseh. Eftersom samariterna spårar sitt ursprung till tiden för Josefs ättlingar, då existerade de onekligen under Moses tid. Dock är det inte känt från ’’Samaritan Chronicles’’ eller den hebreiska Bibeln när benämningen ’shamerin’ först började att användas av samariterna för att identifiera sig själva som en utmärkande grupp. Koranen föreslår att de redan var existerande under Moses tid. Samariternas anspråk när det gäller deras israelitsika ursprung bestyrks delvis av en nyligen gjorda studie som inbegriper genetisk som vi nu ska titta närmare på. Ett genetiskt perspektiv Samariterna är en utmärkande religiös och kulturell minoritet i Mellanöstern. Deras antal är lite mer än 500 och de bor i Holon, en förort till Tel Aviv och Nablus, nära deras heliga plats berget Gerizim. (48 ) Enligt samariternas ursprung så är de delade i tre större klaner; barnen till Efraim (Danafi och Joshua-Marhiv familjerna), barnen till Manasseh (Tsdaka familjen), och prästerna (Cohanim). När det gäller prästerna, berättar ’’the Samaritan Chronicle’’ att år 1624 e.Kr. blev det prästerliga huset som härstammar från Aron utmärkande, och att sedan dess har deras heliga funktion utvecklats för leviterna. Dagens prästerliga Cohens släktlinje är från stammen Levi.’’ (49) Genom hela deras historia har samariterna vidhållit en endogamt äktenskapssystem som inte bara praktiserades inom gränserna för samfundet utan också inom gränserna av släktlinjen. Kvinnliga samariter som gifter sig med icke samariter utesluts från sekten, medan barnen till manliga samariter som gifter sig med icke samariter anses vara samariter. Studier som gjorts nyligen visar att ca 84 procent av äktenskapen sker mellan kusiner, som medför den högsta inaveln när det gäller alla befolkningar. (50) Detta ger en god möjlighet att studera deras genetiska karaktär och jämföra med judiska och icke judiska befolkningar. Före vi tar itu med det genetiska, låt oss gå igenom några termer som används. En haplotyp är en genetisk konstitution av en individuell kromosom och är en sammandragning av frasen ’’haploid genotyp’’. En haplogrupp är en större grupp av haplotyper. När det gäller mänsklig genetik, utgör haplogrupperna de mest vanligaste studierna när det gäller Y-kromosom haplogrupper och mitrokondrisk DNA (mtDNA) haplogrupper, vilka båda kan användas för att fastställa befolkningar genetiskt. Båda dessa haplogrupper har deras utmärkande fördelar. Y-kromosomen har fördelen att endast förmedlas genom den patrilineära linjen (dvs endast via fadern), medan mtDNA förmedlas endast genom den matrilineära linjen (dvs endast via modern). Då dessa grupper av haplogrupper kan de användas för att studera släktlinjen speciellt i dessa grupper/sekter som gifter sig inom sina egna grupper/sekter. Haplogrupperna användes för att studera ’cohanim’ som är ättlingar till Aron. Enligt biblisk tradition, efter den judiska utvandring från Egypten, utvaldes Moses broder Aron till den förste ‘cohen’. Hans söner utpekades därefter, och utgjorde basen för en stadig tillförskansad judisk tradition i vilken den manlige ’cohen’ ger statusen till sina barn. En dotter till en ’cohen’ kan bli präst, men hon kan inte vidarebedordra den äran. Y-kromosomen kan ges endast från fader till son, besläktad till ’cohen’ status. Om alla moderna ’cohinim’ verkligen skulle vara ättlingar till Aron, eller hans släktingar, skulle deras Y-kromosomer ha gammalt gemensamt ursprung. (51) Detta delade genetiska material kommer från en förfader som levde för flera hundra år sedan, grovt beräknat när det gäller början av det judiska prästerskapet. Detta ledde fram till utvecklingen av en uppsättning av Y-kromosomiska markörer som kallades för ’’Cohen modal haplotyp’’ och som kan ha delats av Aron. En liknande studie har använts för det anspråk som Lemba klanen gjort, en endogam grupp från södra Afrika, att vara en judisk stam. En av Lemba klanerna bär till ett stort antal, en specifik Y-kromosom som är av ’’Cohen modal haplotyp’’, vilken är känd att vara karakteristisk för de faderliga medärvda judiska prästerskapet och tros, mer generellt, vara ett möjligt tecken av haplotyp av judiskt ursprung.’’ (52) Hur är det med samriterna? Som har noterats tidigare så är samariterna den högsta andelen som medverkar till inavel då de utövar det endogama äktenskapssystemet så praktiseras det inte bara inom ramarna för samfundet utan också inom ramarna för släktlinjen. Samariterna gör anspråk på att de besitter ett högt prästerskap som härstammar direkt från Aron genom Eleazar och Phinehas. Om det är sant, bör detta kunna påvisas i deras Y-kromosomiska haplogrupp och det bör ha nära släktskap med ’’Cohen modal haplotyp’’. Det är precis vad som har observerats. Shen et al. Drog slutsatsen från Y-kromosom analysering att samariterna härstammar från israeliterna, och mtDNA analyser visar härstamning från främmande kvinnor. Detta har effektivt bekräftat både lokala och främmande ursprung för samariterna. Shen et al. säger: ‘’Huvudsakliga komponent analyser föreslår en gemensam härstamning av samaritiska och judiska av patriliniär art. Det mesta av det samaritiska kan spåras tillbaka till en gemensam förfader i den faderliga medärvda judiska höga prästerskapet (Cohanim) vid tiden för den assyriska erövringen av kungariken Israel.’’ (53) Vidare säger författaren: Denna studie bekräftar en stark manligt baserad endogami i den samaritiska kulturen..data indikerar att de samaritiska och judiska Y-kromosomerna har en mycket större samhörighet än de som gäller samariterna och deras långvariga geografiska grannar, palestinierna. Detta gäller dock inte mtDNA haplotyperna. Faktum är att det går att hitta att avståndet mellan samariterna och judarna och palestinierna är detsamma. Den låga mitrokondriska haplotypens mångfald föreslår att graden av moderligt genflöde in i de samaritiska samfundet inte har varit speciellt högt trots deras tradition att anse barnen till manliga samariter som blivit födda av kvinnor som står utanför samariterna....Utgående från det nära förhållandet mellan den samaritiska haplogruppen 3 sex-mikrosatellita haplotyper med Cohen modal haplotype, kan vi spekulera i att den samaritiska M304 Y-kromosomens släktlinjer presenterar en undergrupp till de ursprungliga judiska Cohanim prästerskapet som inte gick i exil när assyrierna erövrade det norra kungariket av Israel år 722 f.Kr., utan gifte sig med assyrier och kvinnor som gått i exil utlokaliserades från deras erövrade länder, som var en typisk assyrisk politik för att utplåna nationella identiteter. Detta stämmer med bibliska texter som betonar på ett gemensamt arv av judar och samariter, men som också noterar den negativa judiska attityden gentemot samariterna pga deras förbindelse med folk som inte var judar. Ett sådant scenario kan förklara varför den samaritiska Y-kromosomens släktlinje grupperas nära samman med judiska Y-släktlinjer..., medan deras mitrokondriska släktlinjer är närmast till irakiska judar och palestinska mtDNA sekvenser... Slutligen, den höga andelen av homogenitet i var och en av de fyra manliga samaritiska släktlinjerna, som håller med två undantag över 13 mikrosatellit platser.... understryker den starka manligt baserade endogamin i samariternas kultur som effektivt har begränsat någon manligt driven gen att flöda mellan de fyra familjerna.’’ (54) Det är värt att tillägga att denna vetenskapliga studie endast etablerar det gemensamma släktskapet mellan judar och samriterna gällande det patrilineära; den kan inte avgöra när splittringen mellan dem skedde, även om författarna av denna studie har spekulerat att det skulle ha kunnat ske under den assyriska erövringen av kungariket Israel. Vi vet att det inte är sant då moderna lärda slutgiltligt har förkastat 2 Konungabrevet 17 som en källa gällande samariternas ursprung och är uppenbarligen inte i ’’linje med bibliska texter’’ som Shen et al. har gjort anspråk på. Trots detta fel, har den vetenskapliga studien klart etablerat en gemensam härkomst av samaritiska och judiska patrilineär art. När det gäller den samaritiska mitokondriska släktlinjen, måste en annorlunda historisk förklaring sökas. Vargo tyckte inte om detta bevis och försökte att avfärda det genom att säga: ’’Alla människor på denna planet är ättlingar till folket som levde under tiden för utvandringen, dock kan alla etno-religiösa grupper som utvecklades över tiden, inte seriöst göra anspråk på att ha varit närvarande vid berget Sinai när Moses tog emot lagen! Ett annat problem är att många av dessa grupper kan bära på Cohen modal haplotypen. Bland Bantu talande Lemba från södra Afrika bär nästan 52 procent av männen Cohen modal haplotypen. Cohen modal haplotypen finns också i anmärkningsvärt antal bland italiernare och kurder.’’ Uppenbarligen har missionärerna inte tagit tillfället i akt att läsa artikeln tillräckligt noga. Artikeln säger tydligt att den samaritiska Y-kromosomiska släktlinjen grupperas med judiska Y-släktlinjen, orsaken är en nära relation mellan den samaritiska haplogruppen J sex-mikrosatellit haplotyperna och Cohen modal typerna. Det handlar inte om att bara ha Cohen modal haplotyp, det handlar om hur nära den samaritiska haplogruppen J sex-mikrosatellite haplotypen sammanställs med Cohen modal haplotypen. På liknande sätt, bär Lemba stammen från Afrika söder om Sahara på särskilda Y-kromosomer som är av Cohen modal haplotyp, i mycket hög utsträckning. Det antyder en nära genetisk relation mellan ’cohanim’ och Lemba stammen. Cohen modal haplotypen återfinns också hos kurder och italienare. Varför skulle detta vara förvånande? Det fanns ett judiskt kungarike i Adiabene i forna Kurdistan, där en del kungliga och vanliga människor konverterade till Judendomen. Nebel et al. har studerat det genetiska landskapet i Mellanöstern. När det gäller kurderna, har de dragit slutsatsen att: ‘’Den dominerande haplotypen hos de muslimska kurderna (haplotype 114) var endast en mikrosatellit-mutation ifrån CMH (Cohen modal haplotyp)... Accepterandet av Judendomen bland de ledande och innevånarna i det kurdiska kungadömet Adiabene under det första århundradet av den Gemensamma Eran resulterade i assimileringen av icke judar in i samfundet. (Brauer 1993). Denna nedtecknade konversion verkar inte ha haft någon avsevärd inverkan på Y kromosomen överlag på de judiska judarna.’’ (55) Kanske Vargo är i villfarelsen att genetisk information försvinner om en jude, som hade en lång välkänd släktlinje, när han konverterar till antingen Islam eller Kristendomen. Om denna person gifter sig med någon från en annan genetisk härstamning, så kommer det att ske genetiska förändringar men inte djupgående. Det är bara när det finns en brist på endogami under ett par generationer, som den genetiska informationen sakta försvagas. Fallet med ’cohanim’ samariterna och Lemba klanen i Afrika söder om Sahara är annorlunda än när det gäller kurderna. Olikt kurderna så är ’cohanim’, samariterna och Lemba klanen starkt förenade grupper och äktenskapen är vanligtvis endogamiska (speciellt de två sistnämnda grupperna) och då bevaras den genetiska informationen, utifrån vilken man kan dra förnuftiga slutsatser om deras härkomst. Med andra ord, slutsatsen av denna studie som har sitt ursprung från det samaritiska endogomiska samfundet kan spåras tillbaka till en gemensam förfader i ’cohen’ eller den judiska prästerliga familjen som ärvdes från faderns sida. Denna studie etablerar en gemensam härkomst för både judar och samariter, de blandade ättlingarna Slutsatser Under mitten av 1900-talet var det vanligt med uppfattningen att samariterna härstammade från en blandad ras av människor som levde i Samarien vid tidpunkten för den assyriska erövringen (år 722 f-Kr). På ett liknande sätt har kristna missionärer och apologeter gjort anspråk på att samariterna som ett utmärkande folk endast framkom efter exilen av det norra kungariket Israel och återinflyttningen i området under king Sargon den II efter år 722 f.Kr. Baserat endast på bevis av 2 Konungabrevet 17, där missionärer och apologeter gör anspråk på att Koranen nämner namnet al-Samiri som ibland översätts som ’’samariten’’ (Koranen 20:85, 87 och 95) under Moses tid, är en historisk motsägelse. I motsats till anspråken av missionärer och apologeter, så har specialister på samaritiska studier noterat att användandet av termen ’shomoronim’ i 2 Konungabrevet 17 inte berättar någonting för oss om samriternas ursprung. ’Shamronim’ betyder ’’innevånarna i Samarien’’ och det har ingenting att göra med ’shamerin’, ’’bevarare’’ eller ’’observatörer’’ av Torah, som samariterna använder om sig själva. Vidare så gör berättelsen i 2 Konungabrevet 17:18-24 anspråk på att befolkningen i Israel i sin helhet deporterades av assyrierna och utbyttes mot en främmande befolkning, vilket inte stöds av arkeologiska fynd. Denna historiska skiljaktighet undergräver allvarligt trovärdigheten av det bibliska anspråket angående samariternas anspråk. Följdaktligen, så har moderna lärda slutgiltligt förkastat 2 Konungabrevet 17 som en källa när det gäller samariternas ursprung. Under senare år har forskning baserad på noggranna studier av samariternas Krönikor lett till en återvärdering av deras ursprung. Speciellt när det gäller publiceringen av den ’’the Samaritan Chronicle II (Sefer ha-Yamim) blir den fullständigaste samritiska versionen av deras egen historia tillgänglig. En historisk analys av denna krönika avslöjar att samariterna är direkta ättlingar till stammarna, Josef, Efraim och Manasseh och att de fram till 1600-talet e.Kr hade ett högt prästerskap direkt från Aron genom Eleazar och Phinehas. Den gemensamma förfadern för både judar och samariter etablerades också genom nyligen gjorda genetiska studier, som går tillbaka till ’cohen’ eller den judiska prästerliga familjen. Denna studie stadfäster både lokala och främmande ursprung hos samariterna. Missionärerna och apologeterna, som är okunniga om samariternas egen version av deras historia såväl som nyligen genomförda undersökningar och kritiska analyser av lärda, är belåtna med sig själva genom att repetera anspråket som gjorts av William St. Clair Tisdall. Dessvärre var Tisdall inte helt medvetande om samariternas Krönikor eller de bevarade arkeologiska bevisen; följdaktligen gör missionärer och apologeter anspråk som står i kontrast till nyliga historiska framkomna undersökningar. Som vi har noterat i denna studie, så översätts det som Koranen nämner som al-Samiri ibland som ’’samariten’’ (Koranen 20:85, 87 och 95) vilket överensstämmer med moderna undersökningar som gjorts när det gäller ursprunget av den samaritiska sekten. Och Allah vet bäst! Relaterande artikel När det käller ’’källan’’ i de koraniska verserna som berör al-Samiri, vg se följande artikel http://www.islamic-awareness.org/Quran/Sources/BBsamari.html Referenser och noteringar [1] C. W. Wilson, "Samaria, Territory Of" in J. Hastings, A Dictionary Of The Bible, 2004 (Reprint of 1898), Volym IV, Del 1, University Press of the Pacific: Honolulu (Hawaii), sidan 376. En liknande beskrivning av samariterna finns av J. H. Thayer i Thayer's Greek-English Lexicon Of The New Testament Coded With Strong's Concordance Numbers, 2005 (7th tryckningen), Hendrickson Publishers Inc.: Peabody (MA), sidan 568. [2] H. Lammens (Översatt från franska av Sir E. Denison Ross), Islam: Beliefs and Institutions, 1929, Methuen & Co. Ltd., London, sidan 39. [3] Dr. A. A. Shorrosh, Islam Revealed: A Christian Arab's View Of Islam, 1988, Thomas Nelson Publishers: Nashville, sidan 209; Se också S. Masood, The Bible And The Qur'an: A Question Of Integrity, 2001, OM Publication: Carlisle, UK, sidan 86. [4] E. M. Caner & E. F. Caner, Unveiling Islam: An Insider's Look At Muslim Life And Beliefs, 2002, Kregal Publications: Grand Rapids (MI), sidan 90. [5] M. Elass, Understanding the Koran: A Quick Christian Guide To The Muslim Holy Book, 2004, Zondervan: Grand Rapids (MI), sidan 181. [6] G. L. Archer, A Survey Of Old Testament Introduction, 1994, Updated & Revised Edition, Moody Press: Chicago, sidan 552. [7] ‘Abdallah ‘Abd al-Fadi, Is The Qur'an Infallible?, 1995, Light of Life: Villach (Austria), sidorna 37-38. [8] R. Morey, The Islamic Invasion: Confronting The World's Fastest Growing Religion, 1992, Harvest House Publishers: Eugene (OR), sidorna 143-144. [9] D. Ali & R. Spencer, Inside Islam: A Guide To Catholics, 2003, Ascension Press: West Chester (PA), sidan 73. [10] J. Jomier (Översättning Zoe Hersov), The Great Themes Of The Qur'an, 1997, SCM Press Ltd.: London, sidan 75. [11] N. A. Newman, Muhammad, The Qur'an & Islam, 1996, Interdisciplinary Biblical Research Institute: Hatfield (PA), sidan 368. [12] Rev. W. St. Clair Tisdall, The Original Sources Of The Qur'an, 1905, Society For The Promotion Of Christian Knowledge: London, p. 113; Se också St. Clair-Tisdall, "The Sources Of Islam " i Ibn Warraq (Ed.), The Origins Of The Koran: Classic Essays On Islam's Holy Book, 1998, Prometheus Books, sidan 253. [13] J. A. Montgomery, The Samaritans The Earliest Jewish Sect: Their History, Theology And Literature, 1907, The Bohlen Lectures For 1906, The John C. Wilson Co.: Philadelphia, sidan 24. [14] J. Macdonald, The Samaritan Chronicle No. II (Or Sepher Ha-Yamim) From Joshua To Nebuchadnezzar, 1969, Beihefte Zur Zeitschrift Für Die Alttestamentliche Wissenschaft - Volume 107, Walter de Gruyter & Co.: Berlin, I Kings XII-XXII, I, C*, sidan 163. [15] J. A. Montgomery, The Samaritans The Earliest Jewish Sect: Their History, Theology And Literature, 1907, op. cit., sidan 24. 4. [16] "Samaritans" i G. A. Buttrick (Ed.), The Interpreter's Dictionary Of The Bible, Volume 4, 1962 (1996 Print), Abingdon Press, Nashville, sidan 191. [17] "Samaritans" i Encyclopaedia Judaica, 1972, Volym 14, Encyclopaedia Judaica Jerusalem, col. 728. [18] M. Broshi & R. Gophna, "Middle Bronze Age II Palestine: Its Settlements And Population", Bulletin Of The American School Of Oriental Research, 1986, Volume 261, sidorna 73-90, särskilt sidorna 86-87. [19] Y. Shiloh, "The Population Of Iron Age Palestine In The Light Of A Sample Analysis Of Urban Plans, Areas, And Population Density", Bulletin Of The American School Of Oriental Research, 1980, Volym 239, sidorna 25-35, speciellt sidan 32. [20] A. D. Crown, "Samaritan Judaism" in J. Neusner, A. J. Avery-Peck & W. S. Green (Eds.), The Encyclopaedia Of Judaism, 2004, Volym V, Supplement Two, Brill: Leiden, sidan 2243. [21] R. de Vaux, Ancient Israel: Its Life And Institutions, 1997, Wm. B. Eerdmans Publishing Co. (Grand Rapids) och Dove Bookseller (Livonia), sidan 66. [22] J. B. Pritchard (Ed.), The Ancient Near East: An Anthology Of Texts And Pictures, 1958, Princeton University Press: Princeton, sidan 195. Inskriptionen lyder: ‘’Jag belägrade och erövrade Samarien (Sa-me-ra-na), blev bortledd som byte 27.290 av dess innevånare.’’ För den fullständiga skriften och dess översättning se H. Tadmor, "The Campaigns Of Sargon II Of Assur: A Chronological-Historical Study", Journal Of Cuneiform Studies, 1958, Volym 12, sidorna 33-40. Det aktuella antaler fångar verkar att vara antingen 27,280 eller 27,290. [23] Denna siffra nås genom att ta i beräkningen den uppskattade befolkningen att vara mellan 560.000 och avbefolkningen att vara 27.290 från Samarien efter erövringen an det norra kungariket av Israel av Sargon den II. [24] I. J. Gelb, "Prisoners Of War In Early Mesopotamia", Journal Of Near Eastern Studies, 1973, Volym 32, sidan 72. [25] A. D. Crown, "Samaritan Judaism" i J. Neusner, A. J. Avery-Peck & W. S. Green (Eds.), The Encyclopaedia Of Judaism, 2004, Volym V, Supplement Two, op. cit., sidan 2243. [26] R. J. Coggins, Samaritans And Jews: The Origins Of Samaritanism Reconsidered, 1975, Basil Blackwell: Oxford, sidorna 17-18. [27] F. M. Cross, From Epic To Canon: History And Literature In Ancient Israel, 1998, The Johns Hopkins University Press: Baltimore & London, sidorna 174-175. [28] "Samaritans" in G. A. Buttrick (Ed.), The Interpreter's Dictionary Of The Bible, 1962 (1996 Print), Volume 4, op. cit., sidorna 191-192. Texten säger: ‘’Den bibliska historien av successivt utbyte av befolkningen, som följde efter fallet av Samarien år 722 har bekräftat, i dess vidare grunddrag, av assyriska förteckningar. Det är tydligt från dessa dokument dock att den hebreiska historikern har förvirrats och gjort ’’ihopskjutande’’ av sina uppgifter. För det första, det var inte Shalmaneser, utan hans efterföljare Sargon (som avslutade belägringen), som påverkade utväxlingen i fråga. För det andra verkar det mera troligt att den kolonisation som nämns i 2 Konungabrevet 17:24 skedde under ett flertal år och under successiva monarker. Därför transporterades troligtvis Hamathiterna till Samarien efter att Sargon hade kuvat en revolt i den staden år 721 – en revolt som i vilken samariterna verkligen deltog; medan deporteringen av israeliterna till Median verkar ha kompenserats av Medians till Samarien, och det följde en framgångsrik kampanj emot dem år 714. På liknande sätt så är introduktionen av babylonierna och cutheanerna mer sannolikt angivet till Ashurbanipal än till Shalmaneser, för det kan ses som en akt av vedergällning för deras del i det civila kriget som upprestes av den tidigare rivalen Shamashshumukin. En sådan bekräftelse av den bibliska redovisningen bevisar dock inte, att judarna har rätt när det gäller samariterna som endast ättlingar till kolonister snarare är de sanna ättlingar till Israel: och det finns mycket som stödjer det samaritiska anspråket. För det första, Sargon själv säger tydligt att han endast deporterade 27.290 personer, ett överslag baserat på en samtida beräkning i 2 Konungabrevet 15:19 visar att endast rika landägares antal var 60.000! Vidare i 2 Kröniker 34:9 läser vi om att en ’’kvarleva av Israel’’ fortfarande bor i Efraim och Manasseh ett århundrade senare, under Josiahs dagar: och analogin om vad som hände under fallet av det södra kungariket (2 Konungabrevet 24:14) föreslår att medan mer inflytelserika medborgare verkligen kan ha drivits till exil, så lämnades proletariatet kvar där de befann sig. Slutligen bör det påpekas att det inte finns något i samaritiska doktriner som avslöjar någon skuld mot assyriska ideér eller att samariternas attityd gentemot judarna är hel och hållen och den mest naturliga förklarlig som en fortsättning av oförbätterlig fientlighet mellan Israel och Juda. Den mest sannolika slutsatsen är då att efter Samariens fall år 722, bestod den lokala befolkningen av två utmärkande inslag som levde sida vid sida – nämligen (a) återstoden av de infödda israeliterna och (b) de främmande kolonisterna. Av partiska orsaker däremot, ignorerar de judiska versionerna den tidigare; den samaritiska versionen den senare. [29] R. J. Coggins, Samaritans And Jews: The Origins Of Samaritanism Reconsidered, 1975, op. cit., p. 18; Se också R. T. Anderson & T. Giles, The Keepers: An Introduction To The History And Culture Of The Samaritans, 2002, Hendrickson Publishers, Inc.: Peabody (MA), sidorna 15-16; "Samaritans", The Jewish Encyclopedia, 1905, Volume XI, Funk and Wagnalls Company: London & New York, sidan 670. [30] J. Macdonald, The Samaritan Chronicle No. II (Or Sepher Ha-Yamim) From Joshua To Nebuchadnezzar, 1969, op. cit., II Kings - II Chronicles, H, H*-J*, sidan 178. [31] R. J. Coggins, Samaritans And Jews: The Origins Of Samaritanism Reconsidered, 1975, op. cit., sidan 18. [32] "Anti-Samaritan Polemics" i A. D. Crown, R. Pummer & A. Tal (Eds.), A Companion To Samaritan Studies, 1993, J. C. B. Mohr (Paul Siebeck): Tübingen, sidan 18. [33] L. L. Grabbe, "Betwixt And Between: The Samaritans In The Hasmonean Period" i P. R. Davies & J. M. Halligan (Eds.), Second Temple Studies III: Studies In Political, Class And Material Culture, 2002, Journal For The Study Of The Old Testament Supplement Series - 340, Sheffield Academic Press: Sheffield (UK), sidan 215. [34] R. T. Anderson & T. Giles, The Keepers: An Introduction To The History And Culture Of The Samaritans, 2002, op. cit., sidorna 15-17. [35] R. J. Coggins, Samaritans And Jews: The Origins Of Samaritanism Reconsidered, 1975, op. cit., sidan 163. Se också sidorna 9-10 där Coggins säger: ‘’Vi vet redan att ordet hassomeronim förekommer endast i 2 Konungabrevet 17:29 och att dess naturliga betydelse är ‘’innevånarna i Samarien’’....det finns ingen otvetydig referens till samariterna i det hebreiska Gamla Testamentet och en del av stödet för detta argument är det faktum att ingen av termernas beskrivningar av det senare samaritiska samfundet finns där.’’ [36] "Samaritans" i J. D. Douglas (Organizing Editor), New Bible Dictionary, 1984, Second Edition, Inter-Varsity Press: Leicester (UK) and Tyndale House Publishers, Inc.: Wheaton (IL), sidan 1062. [37] R. T. Anderson & T. Giles, The Keepers: An Introduction To The History And Culture Of The Samaritans, 2002, op. cit., sidorna 16-17. [38] J. D. Purvis, The Samaritan Pentateuch And The Origin Of The Samaritan Sect, 1968, Harvard University Press: Cambridge (MA), sidorna 7-8; R. Pummer, The Samaritans, 1987, E. J. Brill: Leiden, sidan 3; N. Schur, History Of The Samaritans, 1989, Beiträge Zur Erforschung Des Alten Testaments Und Des Antiken Judentums - Volym 18, Verlag Peter Lang GmbH: Frankfurt am Main, sidan 32; R. J. Coggins, "Issues In Samaritanism" in J. Neusner & A. J. Avery-Peck, Judaism In Late Antiquity - Where We Stand: Issues & Debates In Ancient Judaism, 1999, Volym I, Part 3, Brill: Leiden, sidorna 68-69; R. T. Anderson & T. Giles, The Keepers: An Introduction To The History And Culture Of The Samaritans, 2002, op. cit., sidan 16. [39] "Samaritans" in Encyclopaedia Judaica, 1972, Volym 14, op. cit., col. 727. [40] J. A. Montgomery, The Samaritans The Earliest Jewish Sect: Their History, Theology And Literature, 1907, op. cit., sidan 32. [41] För en nyligen gjord diskussion gällande ’’The Samaritan Chronicles’’ vg se L. L. Grabbe, "Betwixt And Between: The Samaritans In The Hasmonean Period" i P. R. Davies & J. M. Halligan (Eds.), Second Temple Studies III: Studies In Political, Class And Material Culture, 2002, op. cit., sidorna 209-210. [42] Vg se dom exemepl P. W. Van Der Horst, "Anti-Samaritan Propaganda In Early Judaism", i P. W. Van Der Horst, M. J. J. Menken, J. F. M. Smit & G. Van Oyen (Eds.), Persuasion And Dissuasion In Early Christianity, Ancient Judaism And Hellenism, 2003, Peeters, Bondgenotenlaan: Leuven, sidorna 25-44. [43] Rabbi Dr. H. Freedman (Trans.), Midrash Rabbah: Genesis II, 1939, Soncino Press: London, XCIV.7, sidorna 873-874. Det måste poängteras att Genesis Rabbah blev redigerat (http://www.islamic-awareness.org/Quran/Sources/BBrabbah.html#3 ) efter ankomsten av Islam. Dock har denna efter-islamiska bearbetning inte någon betydelse i våra argument när det gäller de samaritiska ursprungen. [44] N. Schur, History Of The Samaritans, 1989, op. cit., sidorna 21-23. Vi har redigerat Schur’s argument en aning. [45] M. Gaster, The Samaritans: Their History, Doctrines And Literature, 1925, The Schweich Lectures - 1923, Oxford University Press, sidan 12. [46] N. Schur, History Of The Samaritans, 1989, op. cit., sidan 23. [47] F. M. Cross, From Epic To Canon: History And Literature In Ancient Israel, 1998, op. cit., sidan 175. [48] R. Pummer, The Samaritans, 1987, op. cit., sidan 1. [49] I. Ben-Zvi, The Exiled And The Redeemed: The Strange Jewish 'Tribes' Of The Orient, 1958, Valentine. Mitchell: London, sidorna 123-124. [50] B. Bonne-Tamir, A. Nystuen, E. Seroussi, H. Kalinsky, A. E. Kwitek-Black, M. Korostishevsky, A. Adato, V. C. Sheffield, "Usher Syndrome In The Samaritans: Strengths And Limitations Of Using Inbred Isolated Populations To Identify Genes Causing Recessive Disorders", American Journal Of Physical Anthropology, 1997, Volym 104, sidorna 193-200. [51] K. Skorecki, S. Selig, S. Blazer, R. Bradman, N. Bradman, P. J. Waburton, M. Ismajlowicz, M. F. Hammer, "Y Chromosomes Of Jewish Priests", Nature, 1997, Volym 385, sidan 32; M. G. Thomas, K. Skorecki, H. Ben-Ami, T. Parfitt, N. Bradman, D. B. Goldstein, "Origins Of Old Testament Priests", Nature, 1998, Volym 394, sidorna 138-40. [52] M. G. Thomas, T. Parfitt, D. A. Weiss, K. Skorecki, J. F. Wilson, M. le Roux, N. Bradman, D. B. Goldstein, "Y Chromosomes Traveling South: The Cohen Modal Haplotype And The Origins Of The Lemba - The "Black Jews Of Southern Africa"", American Journal Of Human Genetics, 2000, Volym 66, Nummer 2, sidorna 674-686. [53] P. Shen, T. Lavi, T. Kivisild, V. Chou, D. Sengun, D. Gefel, I. Shpirer, E. Woolf, J. Hillel, M. W. Feldman, och P. J. Oefner, "Reconstruction Of Patrilineages And Matrilineages Of Samaritans And Other Israeli Populations From Y-Chromosome And Mitochondrial DNA Sequence Variation", Human Mutation, 2004, Volym 24, sidan 248. [54] ibid., sidorna 257-258. [55] A. Nebel, D. Filon, B. Brinkmann, P. P. Majumder, M. Faerman & A. Oppenheim, "The Y Chromosome Pool Of Jews As Part Of The Genetic Landscape Of The Middle East", American Journal of Human Genetics, 2001, Volym 69, Nummer. 5, sidan 1100 and sidan 1103. Källa: islamic-awareness.org Översättning: Islam-Svarar |
Koranen 
