|
[49:13] Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt. |
| Missuppfattningar | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
| Sajtens oas | ||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
|
| Listen to Quran | ||
|---|---|---|
|
| Mest lästa böcker |
|---|
|
|
Koranen Koranen och missförstånd Finns det skrivfel i Koranen? | Finns det skrivfel i Koranen? |
|
|
|
 Av Muhammad Ghoneim, M S M Saifullah, Abd ar-Rahman Robert Squires och Abdus Samad I följande artikel ska vi ge lite ledtrådar i betraktandet av de anspråk som gjorts av herr Newton gällande skrivfel i Koranen. I korthet, författaren noterar korrekt att stavningen av många ord i den Heliga Koranen inte stämmer överens med stavningen i modern litteratur. Han vill bevisa att Koranen inte är ett mirakel och använder sig av skrivna lustigheter för att ge stöd åt sitt påstående. Han verkar omedveten om det sätt som arabisk text har utvecklats beroendepå flera orsaker, det grundläggande är ett korrekt uttal av bokstäverna i Koranen. Framväxten och utvecklingen av den koraniska skriften Låt oss först ta itu med introduktionen av tecken för vokaler i Koranen och behovet av dessa. Dessa tecken kallas för TASHKIL på arabiska och de hjälper till att fastställa det korrekta uttalet av ord och för att undvika misstag. När den islamiska staten utvidgades, så studerade fler och fler muslimer av icke arabiskt ursprung och också många okunniga araber Koranen, vilket resulterade i ett felaktigt uttal och att läsning på fel sätt började att öka. Abu ’Ubaydah berättade om Abu al-Aswad al-Du’ali: ’’Abu al-Aswad härledde grammatik från Ali Abi Talib (fred vare med dem) men han avslöjade inte för någon vad han hade fått veta av Ali, (må Allah ära honom) förrän Ziyad utsåg honom till sammanställningen av någonting som skulle fungera som en handbok för människor, så att de skulle kunna förstå Allahs Bok. Abu al-Aswad al-Aswad bad att få bli ursäktad från denna uppgift, tills han vid ett tillfälle hörde en läsare recitera, ’’Allah avvisar (allt samröre med) avgudadyrkarna och Hans sändebud’’ medan det skall vara ’’Allah avvisar (allt samröre med) avgudadyrkarna, och Hans sändebud (gör detsamma).’’ Koranen 9:3. Sedan sade han, ‘’Jag kunde aldrig tro att människorna skulle komma till detta!’’ Så han återvände till Ziyad och sade, ’’Jag kommer att göra det som emiren har beordrat. Låt söka efter en skrivare för mig som är intelligent och lydig till det som jag har att säga.’’ De hämtade därför en skrivare från stammen Abd al-Kays, men han (Abu al-Aswad) var inte nöjd med honom. Sedan kom de med en annan, om vilken Abu al-Abbas alMubarrad sade, ’’Jag anser honom vara en av dem (som är intelligent).’’ Så Abu al-Aswad sade, (till den nya skrivaren), ’’Om du ser att jag öppnar min mun när jag uttalar ett ord, sätt ett tecken ovanför den bokstaven. Om jag stänger min mun (och gör ett u ljud) sätt ett tecken framför den bokstaven, och om jag delar (på mina läppar) fördubbla tecknet. Så detta var markeringssystemet som Abu al-Aswad använde.’’ (1) Det är intressant att notera att de tidiga manuskriften och pergamenten av Koranen såväl som inskriptionerna är blottade vokala tecken.
Från Uthman, den tredje kalifens Koran, som finns bevarad i Tashkent.  Gravstensinskription av Abd af-Rahman al-Hijri vid Aswan, Egypten Daterad 31 efter Hijra/654 e.Kr. (Islamic Museum, Kairo, Egypten) När det gäller koraniska manuskrift och pergament, skriver Nabia Abbot följande: ’’När vi överväger vokaltecknen, så är manuskrift från det första århundradet inte till mycket hjälp, eftersom inga sådana tecken framträder i något sekulärt dokument från den tiden. Dock visar Koranmanuskrift som tillskrivs den perioden ett överensstämmande vokalt system där varje röd punkt ovanför, under eller vid sidan om bokstaven står för boktaven A, I och U, och två sådana prickar indikerar TANWIN. De tidiga Koranernas texter är dock inte fullständigt vokaliserade, tecknet för vokalen för en eller flera av bokstäverna av ett specifikt ord användes endast där det var nödvändigt för en korrekt läsning. Den arabiska traditionen placerar introduktionen av systemet tidigt i den muslimska eran, faktum är att den tillerkänns Ali. Vare sig Ali förtjänar den äran eller inte spelar mindre roll, då majoriteten av källorna anger Ali, Abu al-Aswad al-Du’ali med det systemet. Det säger hur, efter att först ha vägrat att introducera systemet på uppmaning av Ziyad Ibn Abihi som var guvernör i Irak, och att han slutligen införde det när han hörde Koranen reciteras felaktigt. Systemet skulle inte ha kunnat spridas eller användas generellt, eftersom Hajjaj mötte samma problem i Irak och beordrade Nasr Ibn Asim att skydda uttalet av Koranen. Nasr, berättas det vidare, introducerade de dubbla prickarna för tanwin. Inte heller detta ledde till etablerandet av användandet av systemet generellt, för återigen så gavs Yahya Ibn Yamar äran för det, och den äran delas med Hasan al-Basri. Det visade sig dock att dessa ansträngningar och deras resultat var otillräckligt, för återigen fick Khalil Ibn Ahmad äran och ISHMAM som han också äras för, är vokaltecknen som fortfarande används för A, I och U. De senare var ursprungligen miniatyrer av bokstäverna alif, y and w.’’ (2) Ovanstående visar tydligt att orsakerna till introducerandet av TASHKIL såväl som TANWIN tecknen var för att underlätta en rätt läsning av Koranen. En överflödig förändring i skriften betyder inte att den är korrumperad.
Ett utmärkt exempel som visar hur arabisk skrift har utvecklat skrivsättet är bokstaven QAF på Klippdomen i Jerusalem. Bokstaven QAF är markerad med ett streck nedanför den fem gånger på Klippdomen, men idag skrivs QAF med två prickar ovanför bokstaven. Liknande exempel av detta slag kan hittas i tidiga kopior av Koranen. För detaljer i inskriptionen på Klippdomen (3)
Jämförbara studier i Koranens skrift som antagits (a) Mellanöstern och (b) i Nordafrika (förutom i Egypten)Den kursiva texten i Nordafrika kallas för maghribi text. Notera positionen för QAF och FA i maghribi texten så väl som numreringen av verserna. Detta är från Sura al-Baqarah. Ett annat viktigt exempel är maghribi skriften som används i Nordafrika. Före införandet av markerandet av FA med en prick ovanför och Qaf med två prickar ovanför etablerades, var båda dessa bokstäver markerade med ett tecken (prick eller streck) endast. Detta används fortfarande i maghribi skriften, som har FA med en prick och QAF med en prick ovanför. I början var det dock tvärtom, det motsatta sättet att markera på, dvs FA med den prick ovanför och QAF med ett tecken under finns också noterat. Ibland är det tillrådligt att stanna upp och reflektera....
De påstådda skrivfelen Ett språks skrift (inte bara arabiska) är föremål för många förändringar och förbättringar som godkänns av användarna av det specifika språket genom historien. Då skrivande är ett kommunkationsmedel, måste skriften blottas för tvetydighet så att den information som givits från avsändaren når mottagaren utan tvetydighet. Ibland beslutar sig språkvetare för att förändra skrivregler för att förenkla skriften. Tex gjordes en förbättring nyligen i arabisk text vilken framträdde i mitten på 1980-talet. Det gällde reglerna för skrivandet av HAMZAH. Ursprungligen, så skrevs HAMZAH i vissa fall som en WAWs i ett och samma ord. När det gäller detta, beslutade sig arabiska språkvetare för att eliminera det första waw och dra bokstav och efterföljdes av en lång vokal waw, sålunda sätts två på varandra följande HAMZAH antingen på linjen eller på en krok (NABIRAH) åtföljt av ett andra waw.Här en illustration av denna relativt nya regel: Följande är uttalet av ordet/namnet RA’UF före mitten av 80-talet:
Följande är uttalet av samma ord efter 1985: Samma gäller flera andra ord som MAS’ULIYYAH (dvs ansvarighet) eller SHO’UN (dvs angelägenheter). Så vad är det vi har här? Om argumentet från kritikerna skulle accepteras skulle den arabiska litteraturen före 1985 innehålla mycket felaktigheter. Då skriften gäller uppfattningar, kan man inte säga att böcker som är äldre än 1985 innehåller en massa felaktigt stavade ord medan de som publicerats efter det är korrekta. I realiteten är båda rätt då det givits de skriv uppfattningar som existerade i sin tid. Det blir således inte logiskt att döma skrivet material baserat på den uppfattning annat än de när de skrevs. Det är värt att notera att Koranen har skrivits enligt den Uthmanska skriv uppfattningen (RASM) och inte enligt gällande moderna skrivuppfattningar. Efter att ha att ha tagit del av den Uthmaniska skriften (det är lika lätt som vilken alternativ uppfattning som helst), så kan vilken läsare som helst läsa den Heliga Koranen korrekt. Det betyder att Koranens budskap helt har överförts från papperskopian till läsaren utan tvetydighet. Det är också värt att notera att den moderna skriften fortfarande innehåller många oregelbundenheter som kan rättas till senare. Tex ord som DHALIK eller LAKIN borde skrivas med ALIF bokstäver, men enligt moderna skrivuppfattningar, skrivs de utan alif. 
(dvs lakin) borde skrivas  och ordet  (dvs dhalik) borde skrivas
Men även i modern skrift är dessa oregelbundenheter inte korrigerade. I ovan nämnda utarbetning, så har vi slutgiltligt etablerat att utgångspunkten för kritiken är både oresonabel och grundlös. En fråga som återstår: ’’Varför övergav muslimerna den Uthmanska skriften och antog den moderna skriften?’’ Den frågan kräver en särskild framställan och kan bli för lång för att passa in i denna artikel. Så vi tar bara upp det i korthet. Den koraniska ortografin Diskussionen i denna sektion är från ’’Quhr’anic Orthography: The Written Representation Of The Recited Text Of The Qur’an av M A S Abdel Haleem, ‘’Islamic Quarterly’’ sidorna 171-192.I de Utmanska kopiorna så skrevs Koranen i en särskild RASM (ortografi) vilken blev känd som AL-RASM AL-UTHMANI (det Uthmaniska sättet att skriva Koranens text) den refereras också till som RASM AL-MUSHAF. Då kopiorna utfördes på hans order och distribuerades till olika delar av den muslimska världen ansågs de vara de auktoritära, så är det inte konstigt att deras rasm antagit auktoritet som det korrekta sättet att skriva Koranen på. Arabisk ortografi vid den tidpunkten var ännu inte utvecklad på det sätt som vi känt till under århundraden, i synnerhet när det gäller två viktiga områden. Det fanns ingen skillnad mellan bokstäverna i alfabetet när det gäller liknande form och där det inte finns någon vokal markering. Detta kan ge intrycket att ett sådant system kan ha frambringat en stor förvirring vid läsandet. Så var inte fallet pga av de morfologiska mönster i orden som på arabiska gör det möjligt för läsaren att läsa även material som är obekant utan att de korta vokalerna är markerade. Vad som är mer viktigt när det gäller Koranen, är det faktum att lära sig och att läsa förlitar sig på framförallt muntlig överföring. I den islamiska traditionen, förblev skrivande en andrahands hjälp, ändå för att försäkra en korrekt läsning av Koranens skrivna text, i synnerhet för de som kom efter den första generationen av muslimer, så vidtogs gradvis åtgärder för att förbättra ortografin. Det började med de två ovan nämnda områdena genom att introducera punkter för att indikera olika vokaler och nunationer och dessa sattes in i olika färgat bläck i texten. Det fanns också prickar för att skilja mellan konsonanter av liknande form. Detta arbete utfördes huvudsakligen av tre män: Abu-l-Aswad al-Du’ali (död 69/688), Nagr Ibn Asim (död 89/707) och Yahya Ibn Ya’mur (död 129/746). Givetvis fanns det en del opposition till en början mot att lägga till någonting till Koranen på det sätt som den var skriven. Ibn Umar (73/692) misstyckte till punkteringen, andra välkomnade det, helt uppenbart var att faktum var att det endast handlade om att försäkra om en korrekt läsning av Koranen så som den mottagits av profeten, och den åsikten accepterades av en majoritet av muslimerna i de olika delarna av den muslimska världen, från tiden av tabi’un. Folket i Medina rapporteras ha använt röda prickar för bokstäverna – TANWIN, TASHDID, TAKHFIF, SUKUN, WASL och MADD och gula prickar för HAMZAH i synnerhet. NAQT (placering av prickar på orden i mushaf) blev ett separat föremål för studier, om vilket många böcker har skrivits. Al-Kahlil Ibn Ahmad (död 170/786) introducerade de traditionella vokal tecknen i den arabiska ortografin istället för prickarna, men systemet med prickar fortsatte i skrivandet av koraniskt material. Så småningom antogs de traditionella vokaltecknen för Koranen. Jämsides med utvecklingen i studierna av arabisk grammatik, så har arabisk ortografi utvecklats för språkligt och litterärt material, och även om Uthmanisk RASM var en av källorna till den vanliga ortografin så började den sistnämnda att skilja sig från den Uthmanska RASM i Koranen. Då uppkom frågan huruvida det var tillåtet att skriva Koranen självt i en ny ortografi. Malik (179/795) tillfrågades och han sade: ’’Nej Koranen ska skrivas endast på det sätt som i sin första nedteckning’’. Han tillfrågades också om ytterligare WAW och ALIF (som i ordet  Ett fint exempel när det gäller följande av al-Uthmanis rasm (det Uthmanska sättet att skriva Koranens text) fram till denna dag. Ovan ett tryck av Warsh Qira’at. Slutsats I princip så har den Uthmanska skriften mer innebörd än vad vi kan föreställa oss. Faktum är att det inte bara är i skriften i hur de första kopiorna av den Heliga Koranen skrevs utan den bär även på många referenser till Qira’at vetenskapen (vetenskapens läsningar) likväl. Att ändra över till modern skrift skulle göra Qira’at aspekten till något för en specialist och skulle berövas från ’’vanliga’’ muslimer att ens notera det. Nästa steg är att de muslimer som inte är välbekanta med Qira’at skulle bli ett lätt byte för anti islamisk propaganda, den typen av grundlös kritik som vi nu motbevisar nu. För en kort introduktion till Qira’at går det bra att läsa här. I korthet, anspråket av så kallade skrivfel i Koranen är inte bara löjligt utan också en fantasifull inbillning som bottnar i okunnighet. Och Allah vet bäst. Referenser [1] Bayard Dodge (Editor and Translator), The Fihrist of al-Nadim, 1970, Columbia University Press, sidorna 87-88. [2] Nabia Abbott, The Rise of The North Arabic Script & Its Kur'ânic Development, 1939, The University of Chicago Press, Chicago, sidan 39. [3] Christel Kessler, Abd al-Mâlik's Inscription In The Dome Of The Rock: A Reconsideration, 1970, The Journal Of The Royal Asiatic Society, sidorna 2-14. Källa: Islamic-Awareness Översättning: Islam-Svarar |
) skulle raderas eftersom de inte uttalades och sade nej. På liknande sätt sade Ibn Hanbal (244/858) att det var olagligt att avvika i skrivandet av mushaf gällande | < Föregående | Nästa > |
|---|
Islam Svarar! 2007 - 2010