Om det framkommer att rapporten är överförd av en sekreterare på uppfordran av vice presidenten och att var och en av dem är väl kända för att vara sanningsenliga i sitt tal, hur utvärderas då bäst rapporten?

Mycket troligtvis anses den vara tillförlitlig.

Det är exakt detsamma som muslimska lärda kräver av varje rapport för att den ska anses vara giltlig så att den kan hänvisas till Allahs budbärare (fred vare med honom) för att kunna accepteras. De tillägger ytterligare två ting; de måste först säkerställa att rapporten i sig inte motsäger andra mer autentiska rapporter i så fall anses den vara originell. De måste också utesluta varje dold brist i själva rapportens text, dessa brister finns i detalj i speciella volymer av hadith.

Kan man då acceptera rapporten som giltlig?

Först måste kedjan av återberättare bekräftas och vara intakt utan avbrott och att alla återberättarna är ärliga och vid sinna sinnens fulla bruk, det måste fastställas att varje återberättare har tagit emot rapporten direkt från den föregående och att rapporten själv överenstämmer med andra autentiska rapporter utan brister. Ibn Kahtir har sagt,

‘’Autentisk hadith är musnad hadith vars kedja är fortlöpande genom överföringarna hos en korrekt sund memoriserare given auktoritet av en korrekt sund memoriserare tills dess slut utan att vara originell eller med brister. (Ibn Kathir, Al-Ba’eth Al-Hathith, sidan 28 publicerat av Maktabat-us-Sunnah, Kairo, Egypten)

Från ett tidigt datum har muslimska lärda erkänt faran i falska vittnesmål och falska doktriner och har utvecklat omsorgsfulla uträkningar för att kunna kritisera tradition. ’’Traditionell vetenskap’’ som det kallades, skilde sig i många aspekter från modern historisk källkritik, och modern lärdom har alltid varit oenig med uträkningar gjorda av traditionella vetenskapsmän när det gäller trovärdigheten och korrektheten i forntida berättelser. Men deras noggranna underökning av kedjorna i överföringen och deras noggranna kollektion och bevarande av överförda återberättade varianter i de överförda återberättelserna, ger medeltida arabisk historiografi ett tillkännagivande och en förfining utan liknande tidigare föregångare i forntid och utan någon parallell i det samtida medeltida väst. Den latinska Kristendomen verkar fattig och knapp i jämförelse med historiografin och den komplexa historiografin av grekisk Kristendom kommer till korta i jämförelse med den islamiska historiska litteraturens volym, variation och analytiska djup. (Bernard Lewis ’Islam in History’ 1993, Open Court Publishing sidorna 104-105)

Sedan när det gäller historiska referenser av muslimska författare. För det första, dessa böcker är inte pålitliga referenser pga att de inte följer given metologi i överföringen.

Imam Ahmad Ibn Hanbal summerar den muslimska ståndpunkten när det gäller pålitligheten i de biografiska rapporterna när han säger att biografierna.....

..........inte är baserade på någon princip.

De tidiga muslimska lärda som sammanställde hadithböcker och granskade detta speciella område gick igenom noggranna och flitiga undersökningar för att avgöra auktoriteten i rapporterna från profetens (fred vare med honom) tid genom att spåra dem till ögonvittnen under den tiden, genom obrutna linjer av pålitliga återberättare. Som ett resultat av detta så hade de en hög uppfattning om biografierna vars författare endast hade kopierat massor av rapporter utan att kontrollera det eller kritisera det. En sådan hadith lärd, Zain-ud-Din of Iraq, säger om biografierna,

Anklagelsen är att profeten (fred vare med honom) hade beordrat dödandet av ’Asma när hon förolämpade honom med poesi, och innebörden är att profeten (fred vare med honom) ’’återgäldar’’ kritiken med att mörda sin motståndare. Då det inte är ovanligt när det gäller Islams historia och profetens (fred vare med honom) karaktär med den typen av kritik, så är det upp till muslimerna att sprida lite ljus över auktoriteten i historien i vilken denna incident har berättats av källor och undervisa missionärerna i ting som de inte har en aning om.

Historien om dödandet av ’Asma bint Marwan nämns av Ibn Sa’d i ’’Kitab At-Tabaqat Al-Kabir’’ (1) och av författaren av ’’Kinz-ul-’Ummal’’ i nummer 44131 som hänvisar till Ibn Sa’d, Ibn ’Adiyy och Ibn ’Asake. Vad som är intressant är att Ibn ’Adiyy nämner i sin bok ’’Al-Kamel’’ med auktoritet av Ja’far Ibn Ahmad Ibn Muhammad Ibn As-Sabah med auktoritet av Muhammad Ibn Ibrahim Ash-Shami med auktoritet av Muhammad Ibn Al-Hajjaj Al-Lakhmi med auktoritet av Mujalid on auktoritet av Ash-Shu’abi med auktoritet av Ibn ’Abbas, och tillade att denna isnad (kedja av återberättare) är inte berättad utifrån auktoritet av Mujalid utan av Muhammad Ibn Al-Hajjaj och de alla (andra återberättare i kedjan) anklagar Muhammad Ibn Al-Hajjij för att ha förfalskat den. (2)

I korthet, autentisk Sunnah av profeten (fred vare med honom) är att det är förbjudet att döda kvinnor under krig.

Berättat av Anas bin Malik: En judisk kvinna kom med förgiftat (kokt) får till profeten som åt av det. Hon fördes till profeten och han frågades, ’’Ska jag döda henne?’’ Han sade, ’’Nej’’. Jag såg effekterna av det förgiftade från fatet på Guds brudsbärares mun. (Sahih al-Bukhari, volym 3, bok 47, nummer 786)

Berättat av Ibn ’Umar: Guds budbärare (fred vare med honom) såg liket av en kvinna som hade dödats under en attack, och han misstyckte till det och förbjöd dödandet av kvinnor och barn. (Sahih-al-Bukhari, volym 4, bok 52, nummer 257 och 258. Se också Mutta Malik, bok 21, sektion 3, nummer 9)

Pga av detta förbud, säger lärda vid Abu Hanifah’s School of Thought att kvinnor som avfaller från Islam inte får dödas eftersom profeten (fred vare med honom) förbjöd dödandet av kvinnor och eftersom förbudet är generellt, så inkluderar det kvinnor som avfaller från Islam. (4)

Även efter profetens död, har hans Sunnah bevarats av muslimerna

Abu Bakr gav följande råd till Yazid: ’’Jag ska ge dig tio råd. Döda inte kvinnor eller barn eller en äldre svag person. Skär inte ner fruktbärande träd. Förstör inte en bebodd plats. Slakta inte får eller kameler utan annan orsak än för mat. Bränn inte bin och skingra dem inte. Stjäl inte från bytet och var inte fega. (Mutta Malik, bok 21, sektion 3, nummer 10)

’’Låt er invasion vara i Allahs namn och för Hans skull. Kämpa mot de som inte tror på Allah. Invadera men överdriv inte och begå inte förräderi. Vanställ inte liket av en död person eller döda inte spädbarn.’’

Allahs budbärare bad folk att underlätta men han förbjöd dem att trycka ner andra eller begränsa dem. ’’Återställ freden’’ sade han, ’’och gör den inte tvångsmässig’’. (Sahih Muslim 2/82, 83)

Det fanns några andra ädla regler som renade krigen från deras al-Jahiliyah (för islamisk period) orenhet och vände dem till heliga krig. (Za’d Al-Ma’ad 2/64-68, och för detaljer Jihad i Islam sidorna 216-262.)

Detta borde klargöra de missförstånd som läsare har gentemot vår älskade profet (fred vare med honom). Och det är Allah som dömer i allt.

Slutsats

Den västerländska orientalisten Bernard Lewis noterar,

Sedan tidigt har muslimska lärda erkänt det farliga i falska vittnesmål och därmed falska doktriner och har utvecklat en genomarbetad vetenskap för att kritisera tradition. (Bernard Lewis, Islam in History, 1993, Open Court Publishing sidorna 104-105.)

Även undersökning av matn (dvs själva texten) har avslöjat dess oundvikliga motsägelser med kraftfulla autentiska traditioner och etablerade islamiska principer. ’Abdur-Rahman I Doi har sagt följande,

När det gäller matn, så gäller följande principer vid kritiken av hadith,

Hadithen ska inte stå i motsats till texten eller till Koranens läror eller gå emot accepterade fundamentala principer i Islam.

Hadithen ska inte strida mot sunt förnuft eller naturens lagar och erfarenhet.

Hadithen ska inte stå i strid mot de traditioner som redan har accepterats av auktoriteter som trovärdiga och autentiska genom att tillämpa alla principer.

Hadithen som framhäver förträffligheten av någon stam, plats eller person ska generellt förnekas.

Hadithen som innehåller datum och detaljer om framtida händelser ska förnekas.

Hadithen som innehåller anmärkningar om profeten (fred vare med honom) som inte är inom islamisk tro gällande profetskapet och profeten (fred vare med honom) eller sådan uttryck som inte är passande för honom, ska förnekas (5)

Men kritik kan ha en invändning, men om dessa historier är osanna, varför nämns de då i islamiska referenser över huvudtaget? Som svar till det har påvisats hur muslimska lärda ser på referenser när det gäller biografi vars författare brukade kopiera många rapporter utan att kontroller eller kritisera. Dessa historier visar även deras ovetenskapliga metologi eftersom de har rapporterats utan någon isnad. Detta är extremt ovanligt när det gäller respekterade lärda. Ibn Jarir At-Tabari (224-310 efter Hijra) har i sin encyclopediska historiebok ’’Tarik Al-Umam wa Al-Mulouk’’ inte nämnt dessa historier alls trots att han nämner andra mindre signifika rapporter i sin bok.

Fotnot

1. Ibn Sa’d, Kitab At-Tabaqat Al-Kabir, volym 1 sidorna 27-28

2. Ibn ’Adiyy, Al-Kamel, volym 6 sidan 145

3. Ibn al-Gawzi, Al-‘Ilal, volym 1 sidan 279

4. Al-Hasafky, Sharh Ad-Durr-el-Mukthar, volym 1 sidan 483

5. ‘Abdur-Rahman l. Doi, Introduction to the Hadith (A.S. Nordeen 2001) sidan 15

Källa: http://www.geocities.com/noorullahwebsite/silas-kill.html

(översatt av syster umm Zakaria)