Av Dr Monqiz As-Saqqar

Ph.D. i kristna doktriner och Skrifter, Faculty of Usul al-Din, Umm al-Qura University, Saudiarabien

• Förord 

• Jizya sett utifrån ett språkligt perspektiv

• Jizya i förislamisk tid

• Jizya i Islam

• Vittnesmål från västerländska historiker

• Fotnot 

Förord

Det koraniska påbudet att samla in Jizya 1* från Bokens folk är tvetydigt och förvirrande för en del. Påbudet kan läsas i följande vers:

’’Kämpa mot dem som, trots att de (förr) fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud – (kämpa mot dem) till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.’’ (1)

En del har felaktigt uppfattat detta koraniska påbud som en form av orättvisa, ett förtryck och förnedring av nationer och folk som kom under islamiskt styre. Otvivelaktigt så har de som har denna uppfattning bortsett från de privilegier som hör ihop med de rättigheter som de har som är ålagda att betala jizya enligt Islam. Snarare tror dessa personer att Islam liknar andra styrande regimer som har funnits tidare och efter det. Islam är en unik regim som ser till situationen och andra ting. Islam är skilt från orättvisa och förtryck, det var det sätt som folket av Jizya brukade behandlas på, vilket kommer att framgå av följande opartiska och vetenskapligt objektiva undersökning.

Jizya sett utifrån ett språkligt perspektiv

’’Jizya’’ härstammar från ordet ’’Jaza’’ eller ’’kompensera’’. Araberna använder vanligtvis orden ’’Jaza, yajzi’’ som betyder ’’kompensera’’ eller ’’belöna’’ om en person belönar en annan för den service som givits. ’’Jizya’’ härstammar i formen ’’ficla’’ från ’’Mujaza’’ som är substantivet ’’kompensation’’, betydande ’’en summa pengar som givits för beskydd’’. Ibn Al-Mutaraz sa: ’’Det härstammar från ’’idjza’’ eller ’’ersätta’’ eller ’’tillräcklig mängd’’ för det är tillräckligt för att ersätta ’’dhimmis 2* omfamning av Islam’’ (2).

Jizya i förislamisk tid

Islam är inte den första religionen som föreskriver Jizya och muslimerna var inte den första nationen att taxera Jizya från de som de behärskat. Exempel på sådana aktioner är många i mänsklighetens historia.

Detta är en reflektion från Nya Testamentet där Kristus (fred vare över honom) sade följande till Simon,

’’När de hade återvänt till Kafarnaum kom de som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt?”

”Jo”, svarade han. När Petrus var hemma igen frågade Jesus innan han hunnit säga något: ”Vad tror du, Simon, av vilka kräver de jordiska kungarna tull och skatt, av sina söner eller av andra?” (Matteus 17:24-25)

När profeterna (fred vare över dem) erövrade vissa kungriken med Allahs vilja och seger, pålade de jizya för det erövrade folket. De hade också förslavat erövrat folk såsom Joshua gjorde av med Kanaans folk när han erövrade dem:

’’Men efraimiterna drev inte bort kanaaneerna som bodde i Geser, och än i dag bor det kanaaneer bland efraimiterna, fast de måste göra tvångsarbeten.’’ (Joshua 16:10)

Så Joshua både förslavade och beskattade folket i Kanaan.

Kristendomen upphävde inte någon av lagarna i Judendomen. Kristus (fred vare över honom) kom inte för att upphäva profeternas lag, utan snarare för att uppfylla dem (Matteus 5:17). Kristus (fred vare över honom) t.o.m. uppmanade sina följeslagare att betala Jizya till romarna och han själv betalade det. Han sa till Simon:

’’Men för att ingen skall stöta sig på oss, så gå ner till sjön och kasta ut en krok och dra upp första fisk som nappar. Öppna gapet på den, så hittar du ett silvermynt. Ta det och lämna det för dig och mig.” (Matteus 1:27)

När han tillfrågades av judarna (i NT) om hans åsikt gällande betalning av Jizya, så erkände han Caesars rätt att ta den.

’’De lät sina lärjungar och några av Herodes anhängare söka upp honom och säga: ”Mästare, vi vet att du är uppriktig och verkligen lär oss Guds väg. Du faller inte undan för någon och ser inte till personen. Säg oss vad du anser: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?” Jesus märkte deras onda avsikt och sade: ”Hycklare, varför vill ni sätta mig på prov? Visa mig ett mynt som man betalar skatt med.” De räckte honom en denar, och han frågade: ”Vems bild och namn är det här?” — ”Kejsarens”, svarade de. Då sade han till dem: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.” (Matteus 22:16-21)

Jesus (fred vare över honom) tog inte illa upp att sitta och tycka väl om de som samlade in Jizya och lämnade över det till romarna (Se Matteus 11:19). Jesus (fred vare över honom) hade valt ut Matteus som var skatteinsamlare till att vara en av hans lärljungar (se Matteus 9:9).

Det Nya Testamentet anser att betalning av Jizya till ledaren är en lagstadgad rätt. Det är sett som heligt och ses som religiöst betingat. Det sägs:

’’Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda. Därför är det nödvändigt att underordna sig, inte bara för vredens skull utan också i insikt om vad som är riktigt. Det är ju därför ni betalar skatt, ty de styrande är Guds tjänare när de vakar över allt sådant. Ge alla vad ni är skyldiga dem, åt var och en det han skall ha: skatt, tullar, respekt, vördnad.’’ (Romarbrevet 13:1-7)

 

Jizya i Islam

Islam höll inte fast vid samhällsnormen eller det praktiserande som föregick dess ankomst. Utan Islam snarare håller en högre standard utöver andras tvivel. Islam lånar sina egna civiliserade kännetecken till de nationer som kommer under dess styre. Genom att upphöja Jizya till att inte endast bli en skatt betald av besegrade till besegrarna, utan även som ett bindande avtal mellan den muslimska nationen och de folk som så småningom kom att lyda under islamiskt styre. Jizya kom att bli ett kontrakt eller avtal mellan två parter, vederbörligt bevakat och välsignat genom Allahs påbud och förordningar presenterat i löften och respekten och vidhållandet av avtal. Kontraktet är förseglat och bemyndigat av profeten (fred vare över honom) och hans vrede är för de som kränker ett sådant avtal. Det uttrycks på följande sätt, ’’Folket av Dhimma (eller Avtal) detta dhimma som aldrig kan kränkas och vilket vederbörligen måste uppfyllas och bevakas i egenskap av påbudet givet av profeten (fred vare över honom).’’

Allah (swt) föreskrev att Jizya skulle tas endast från de som bekämpar, som versen tydligt omtalar:

’’Kämpa mot dem som, trots att de (förr) fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud – (kämpa mot dem) till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.’’ (3)

Al-Qurtubi sade:

’’Våra lärda säger: Koranen bevisar att Jizya tas från kämparna... Detta är ijma’’. 3* (konsensus) av lärda är att Jizya endast ska taxeras för vuxna fria män som är kvalificerade att gå i krig, den är inte för kvinnor och barn eller slavar eller människor som är tokiga eller besegrade folk eller senila eller äldre. (4).

Umar (må Allah vara nöjd med honom) skrev till sina armégeneraler följande: ’’Lägg aldrig skatten (Jizya) på kvinnor eller små barn och lägg aldrig skatten på någon annan än män som rakar sitt skägg’’ – vilket betyder vuxna som har börjat få skägg och rakar det.(5)

Summan av Jizya var aldrig så hög så att männen inte kunde betala den. Utan den fanns alltid tillgänglig och var resonabel. Under profetens (fred vare över honom) regim så översteg Jizya aldrig en dinar per år och den överskred inte fyra dinarer under Umayyads styre.

När profeten (fred vare över honom) skickade Mu’az till Yemen, tog han en dinar i Jizya från varje vuxen man. Mu’az sade:

’’Profeten (fred vare över honom) skickade mig till Yemen, han beordrade mig att ta en kalv för varje trettionde ko och en ko för varje fyrtionde ko (detta är den Zakat som taxeras för muslimer) och en dinar från varje vuxen man eller samma värde i form av kläder (Jizya)’’ (6)

Under ’Umar Ibn Al-Khattabs regim (må Allah vara nöjd med honom) lade han Jizya på guldförsäljare med summan fyra dinarer och på pappersförsäljarna summan fyrtio dirhams i tillägg till muslimernas rikedom och en tredagars gästfrihet. (7)

1) Varning mot orättvisa gentemot Dhimma folket

Allah (swt) har i Sin Bok och profeten (fred vare över honom) i sin hadith påbjudit välvilja och goda gärningar gentemot Jizya folket. Shari’ah förbjuder orättvisa och förtryck gentemot dem. Den heliga Koranen uppmuntrar muslimer att vara goda och rättvisa och fredliga gentemot Bokens folk som inte anfaller muslimer:

’’Gud för förbjuder er inte att visa godhet mot dem som inte bekämpar er på grund av (er) tro, och inte driver er ut ur era hem, och (Han förbjuder er inte) att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet – Gud älskar de opartiska.’’ (8 )

Välvilja och vänlighet är de mest ädla sätten. Därför påbjuder Allah detta när det gäller behandling av föräldrar. Detta uttrycks klart och tydligt av Allahs budbärare (fred vare över honom) i en hadith: ’’Vänlighet är god moral och etik.’’ (9)

Profeten (fred vare över honom) varnar också mot att visa orättvisa gentemot Dhimma folket eller genom att försämra deras rättigheter:

‘’Den som felar gentemot en som omsluts av avtal eller försämrar hans rättigheter eller överbelastar honom med arbete eller med tvång tar något ifrån honom, för den kommer jag att vara åklagare på Domedagen.’’ (10) Ha sa också: ‘’Den som dödar en som omsluts av avtal kommer aldrig att känna doften av himlen och dess doft kan kännas på ett avstånd av fyrtio år.’’ (11)

När en del muslimer behandlade några av Jizya folket illa, var fördömandet från de lärda hårt. Hesham ibn Hakim passerade en gång förbi en grupp av Nabatéer i Levanten som tvingades att stå i solen. Han sade: ’’Vad är det för fel på dessa människor?’’ De sa: ’’De är fångar för de har inte betalt Jizya.’’ Hesham sade: ’’Jag vittnar att jag har hört Allahs budbärare (fred vare över honom) säga: ’’Allah torterar dem som torterar människor i det här livet.’’ Han sa: ’’Och deras ledare på den tiden var Umar Ibn Sa’d i Palestina, så han gick till honom och vidarebefordrade hans order så att de blev befriade.’’ (12)

När det gäller påbudet av besegrande som finns i det den koraniska versen ‘’erkänner sig besegrade’’, så är det i en betydelse som aldrig kan motsäga uttalandet av profeten (fred vare över honom) som föreskriver vänlighet och rättvisa, och förbjuder orättvisa och förtyck. Det är på detta sätt som Islams lärda har förstått det. Al-Shaf’i tolkade frasen att den påbjuder att regler och förordningar i Islam gäller dem eller i allmänhet. Jizya är ett tecken på en besegrad och erövrad nation enligt egenskaperna för den erövrande nationen.

Efterföljaren ’Ikrama tjänaren till Ibn ’Abbas tolkade det också på samma sätt när det gäller betalningen av Jizya till muslimerna. Han sa: ’’De ska stå upp när de ger det medan de som tar emot det ska sitta ner.’’ Då den givande handen alltid har varit den övre handen, så ska den vara den övre, det krävde att Jizya givaren skulle känna deras överlägsenhet och inte hans överlägsenhet över dem.

Al-Qurtubi säger i sin tolkning:

‘’Så allmosegivarens hand görs till den övre handen och jizya givarens hand är den lägre handen medan handen på jizya tagaren är den övre.’’ (13)

 

2) Några former av Dhimma överenskommelser och avtal i den islamiska staten.

Islam gav unika garantier till Dhimma folket som var och inte kommer att träffas på av mänskligheten framöver. Ett fåtal dirham att betalas av män som är kapabla att gå ut i krig och kämpa, i utbyte mot att de istället kan njuta av att leva i säkerhet och under beskydd av muslimer och som även innebär att att deras kyrkor och tro är beskyddad.

Detta manifesterades i de råd som gavs av kaliferna till deras arméerr som bestämt formerna och ordalydelsen i överenskommelserna och som vederbörligen undertecknats av muslimer och Jizya betalare. Vi skulle vilja uppmärksamma och betrakta de garantier som gavs av muslimerna i utbyte mot den summa pengar som betalades av Jizya folket. Vi börjar med historikernas uppfattning om profetens (fred vare över honom) avtal med Jizya folket. Till att börja med kommer vi att se vad Ibn Sa’d säger i sin ‘’Tabaqaat’’ om profeten (fred vare över honom) till Rabica Al-Hadrami:

‘’Allahs budbärare skrev till Rabica Ibn Zi Mahag Al-Hadrami, hans bröder och farbröder att dom har rätt till sin egendom, palmer, slavar, brunnar, träd, vatten, vattenhjul och plantor i Hadhramaut, och att frukten av varje intecknad markbit ska inkluderas i summan av hans inteckning. Allt gott som finns i deras frukt kommer de aldrig att efterfrågas om och Allah och Hans budbärare är fri från det. Muslimerna måste försvara Murhab folket och deras mark får aldrig kränkas, inte heller deras egendom eller liv och kungens fruktträdgård som brukade flöda till folket i Qays och Allah är Beskyddaren.’’ Berättat av Mu’awiya. (14)

Frasen ‘Muslimerna måste försvara Muhab folket’’ innehåller en signifik innebörd att muslimerna skulle offra sina liv för de som kom under deras beskydd och avtal. Detta är dhimma enligt Allah Den Allsmäktige och dhimma enligt Hans budbärare (fred vare över honom), Al-Qarafi säger:

’’En överenskommelse som vederbörligen beskyddar liv och egendom är sannerligen en magnifik överenskommelse.’’ (15)

Profeten (fred vare över honom) skrev ett dhimma brev och avtal för de kristna i Najraan som förmedlats till oss av Ibn Sa’ad i hans ‘’Tabaqaat’’:

’’Allahs budbärare (fred vare över honom) skrev till biskopen om sönerna till Al-Harith Ibn Ka’b och biskoparna, prästerskapet, anhängarna och prästerna i Najraan, där han berättade för dem att de har rätt till sin egendom oavsett om det är stort eller litet inklusive deras synagogor, böner, präster såväl som beskyddet av Allah och Hans budbärare, ingen biskop kan förflyttas från sitt ämbete, ingen präst kommer att förnekas sitt prästerskap och ingen utav prästerskapet kommer att förnekas sitt prästerskap. Ingen av deras rättigheter får brytas eller frångås inte heller deras auktoritet eller inget av deras status quo får kränkas så länge som de ger uppriktiga råd och följer de givna villkoren utan att vara orättvisa eller blir behandlade felaktigt.’’ Berättat av Al-Mughira. (16)

Profetens (fred vare över honom) följeslagare tillämpade vad de hade lärt sig från sin budbärare och de höll sig till Islams principer och kännetecken gentemot folket av Jizya. Historiker har noterat ett antal avtal som beviljats för dhimma folket. T.ex. ‘Omarian avtalet’ givet av ‘Omar till folket i Aelia. Det lyder enligt följande:

’’I Allahs namn, den Mest Barmhärtige och Mest Nåderike. Detta är ett säkerhetsavtal som undertecknats av Allahs slav, ‘Omar kommendör av de Trogna, till folket i Aelia. Han garanterar härmed säkerhet av dess personer och deras egendom, deras kyrkor och kors, det lilla och det stora och alla utövare av den kristna religionen. Det är förbjudet att deras kyrkor förbjuds eller förstörs eller försvagas när det gäller kyrkan och det inom dess område. Inte heller får deras kors bli skändat inte heller något av deras egendom.

De ska inte tvingas till att överge deras tro och ingen av dem får skadas. Inga judar är tillåtna att leva med dem i Aelia. För folket i Aelia blir det obligatoriskt att betala Jizya, som i fallet med folket i Mada’ian, och att avhysa dem från Bysantien. De som lämnar Aelia kommer att garanteras säkerhet gällande sin person och sin egendom tills han når sin destination. Den som stannar i Aelia kommer att garanteras detsamma, och att dela med folket i Aelia deras rättigheter och Jizya. Detsamma gäller folket i Aelia och även andra personer. De som vill följa med bysantierna kan göra det och de som vill återvända till sitt folk behöver inte betala något förrän de skördar sina grödor.

Allah bevittnar innehållet i detta avtal, och så gör Hans profet, hans efterföljare och de troende.

Detta är bevittnat av Khalid Ibn Al-Walid, ’Amr Ibn Al-’Aas, Abdul-Rahman Ibn ’Awf och Mu’awiyah Ibn Abi Safian. Utfärdat år 15 Hijri. (17)

’Umar skrev ett liknande avtal för folket i Al-Lid. (18 )

När Khalid Ibn Al-Walid erövrade Damaskus, skrev han ett liknande avtal för dess folk.

’’I Allahs namn, den Mest Barmhärtige och Mest Nåderike. Detta är ett avtal givet av Khalid Ibn Al-Walid till folket i Damaskus om han kommer dit. De ska känna sig säkra när det gäller deras liv, egendom och kyrkor. Murarna till staden får inte färstöras och inget av husen som ägs av dem får fråntas dem eller hindras. Detta är Allahs avtal och dhimma av Hans budbärare (fred vare över honom) kaliferna och de troende. De ska behandlas väl vid deras erläggande av Jizya.’’ (19)

’Abada Ibn Al-Samit har nedtskrivit ned vad som är kännetecknen när det gäller Jizya i Islam och han har beskrivit ställningstagandet gentemot Al-Muqawqas, kopternas kung:

’’Antingen att omfamna Islam...om ni och era följeslagare accepterar detta, kommer ni att erhålla lycka i både detta liv och i nästa liv och vi kommer inte att kämpa mot er och kommer aldrig att skada er eller anfalla er. Men om ni vägrar så måste ni betala Jizya. Betala oss Jizya och vi ska komma överens om en summa som är tillfredsställande för oss båda som ska samlas ihop varje år så länge som vi och ni finns kvar. Vi kommer att försvara er och kämpa mot era fiender eller de som kränker era marker, liv och egendom och vi ska förtsätta med det så länge som ni är under vår dhimma och så länge som avtalet är bindande för oss gentemot er...’’ (20)

Återigen bör noteras att muslimen offrar sitt liv för att skydda Jizya folket och deras egendom ’’Vi kommer att försvara er...’’

3) Muslimers villighet att ära dhimma avtalet

Kaliferna var rädda för att muslimerna skulle förminska dhimma folkets rättigheter. Därför brukade de regelbundet kontrollera att Jizya fortfarande var gällande. Al-Tabari nämner detta i sin berättelse i samband med ’Umars tal till en delegation från ett land av dhimma, ’’ ’Umar sa till delegationen: ’’Behandlar muslimerna er illa eller försämrar de era rättigheter?’’ De svarade: ’’Vi har bara mött heder och bra behandling.’’ (21)

När han fick de insamlade skatterna så frågade han på vilket sätt de hade samlats ihop så at det inte skett under förtryck och tvång. Det sägs att han (må Allah vara nöjd med honom) sa, ’’mottog en stor summa pengar, jag gissar att han sa det är Jizya och sa: ’’Jag är rädd för att ni kanske har tvingat människor att betala?’’ De sa: ’’Nej vid Allah vi tog emot det på ett tillfredsställande sätt och utan motvilja från givaren.’’ Han sa: ’’Med varken piska eller slag?’’ De sa: ’’Ja.’’ Han svarade: ’’Ära vare till Allah som har förhindrat sådana handlingar från att ske vid min hand och under mitt styre.’’ (22)

När han låg nära döden glömde han inte att råda muslimerna att beskydda och bry sig om dhimma folket. Han sa: ’’Jag råder härmed den kalif som ska efterträda mig att vara god mot dhimma folket och att ära deras avtal och att kämpa för dem och inte betunga dem med arbete.’’ (23)

Ali (må Allah vara nöjd med honom) skrev till sina skattetjänstemän: ’’Om ni nått fram till dem sälj aldrig ett klädesplagg under vintern eller under sommaren sälj inte heller mat att äta eller ett djur som ska arbeta och piska aldrig någon av dem för ens en dirham och få aldrig någon av dem att be om en dirham. Sälj aldrig någonting till dem av skatterna. Allah beordrar oss att ta Jizya från dem med vänlighet. Om ni inte lyder mig, kommer Allahs straff att nå er och inte mig och om jag får höra något sådant, så kommer ni att bli avskedade från ert ämbete.’’ (24)

Al-Walid Ibn Yazid vräkte de kristna på Cypern p.g.a. hans rädsla att de kanske skulle bistå romarna. Men Yazid Ibn Al-Walid tog dem tillbaka. Isma’il Ibn ’Ayash sa när det gäller Al-Walids handling: ’’Muslimerna tyckte denna handling var förskräcklig och rättslärda tyckte den var hemsk. När Yazid Ibn Al-Walid efterträdde sin fader, återinsatte han dem. Muslimerna godkände en sådan handling och fann den rättvis.’’ (25)

När Al-Walid Ibn Abdel-Malek med tvång övertog Johannes Kyrka från de kristna och gjorde det till ett annex till moskén, såg muslimerna detta som ett intrång. När Omar Ibn Abdul-’Aziz efterträdde honom framförde de kristna sitt missnöje till honom. Så han skrev till sin skatteinsamlare och beordrade honom att återlämna moskéns annexdelarna till dem. (26)

4) Muslimska rättslärda när det gäller säkerhet och erkännande av dhimma folkets rättigheter.

Det islamiska styret var banbrytande när det gällde att beskydda dhimma folkets rättigheter. Detta är en reflektion över handhavandet av deras ritualer och kyrkor. Shari’ah lagen säger följande: ’’För det andra: Deras rättigheter är givna av oss, och det är att bevara deras bostäder i våra länder utom på den arabiska halvön Hijaz och Yemen; att beskydda deras liv och egendom och att inte skada deras kyrkor, vin eller grisar så länge som som inte stoltserar med dessa. ’’ (27)

Al-Tahawi redovisar muslimernas konsensus när det gäller dhimma folkets frihet att äta griskött och dricka vin eller liknande som är tillåtet enligt deras religion. Han säger:

’’Det enades enväldigt att imamen, ledaren, inte får förhindra dhimma folket från att dricka vin, äta griskött eller att stanna i de hus som de har i besittning (i länder där de är i majoritet).’’ (28 )

Shari’ah bevarar dhimmis liv och egendom. Det föreskriver även dödsstraff för att mörda en dhimmi. En muslim dömdes till döden under Alis styre (må Allah vara nöjd med honom) för att han hade dödat en dhimmi, men dhimmins broder framträdde och valde lösen istället så Ali sa till honom: ’’Har de hotat dig?’’ Han sa: ’Nej men jag väljer lösen och jag tror inte min broder kommer tillbaka genom att döda en annan man’’ så Ali befriade mördaren och sa: ’’Du borde veta bättre än så hur en av våra dhimma ska behandlas, dvs som en av oss när det gäller livet och lösen.’’ (29)

I upprätthållandet och beskyddet av en dhimmis egendom, skiljer Shari’ah inte mellan en dhimmis egendom och en muslims egendom. Så att stjäla en dhimmis egendom bestraffas med amputation även om det så är en muslims hand. Al-Qurtubi säger:

’’En dhimmis liv är evigt okränkbart och så är även en muslims liv och båda är folk av Islams hus. Beviset för detta är att en muslims hand amputeras om han stjäl från en dhimmis egendom. Därför är en dhimmis liv motsvarande lika okränkbart som en muslims liv eftersom egendom härleder dess okränkbartet till okränkbarheten hos dess ägare.’’ (30)

’’Och han – en imam – är bunden att garantera två rättigheter för dem; för det första att bevara och förskona deras liv och för det andra, att beskydda dem så att de är trygga med att vara förskonade och vaktade genom att vara beskyddade.’’ (31)

Al-Nawawi sa:

’’Vi måste bespara deras liv och gottgöra dem mot all skada som orsakats av oss när det gäller deras liv och egendom. Vi är också förbundna att försvara dem mot soldater.’’ (32)

Muslimska rättslärda återupprepade detta koncept. Ibn Al-Najar Al-Hanbali sa:

‘’En imam måste beskydda dhimma folket, avskräcka dem som skadar dem och försvara dem mot de som försöker att skada dem.’’ (33)

När den mongoliske generalen Qatloushah invaderade Damaskus på tidigt sjuhundratal Hijri och fängslade muslimer såväl som kristna och judiska dhimmis, gick imam Ibn Taimiyyah till honom med ett flertal lärda och krävde befrielse av dessa fångar. Generalen gick med på att frige endast muslimerna, varvid Sheikh-ul-Islam svarade:

’’Alla fångar inklusive judar och kristna som är våra dhimma måste befrias och vi kommer aldrig att låta någon fånge vara hos er och det gäller både muslimer och dhimmis. Dhimmis är jämlika med muslimerna vad det gäller deras rättigheter och skyldigheter.’’ Så den mongoliske generalen befriande dem alla. (34)

Al-Qarafi citerar imam Ibn Hazm som i sin tur redovisar för muslimernas enastående konsensus vad gäller följande:

’’Vi är förbundna att kämpa mot folket av krig som vill skada en dhimmi med sitt vapen och vi måste offra våra liv om så behövs för att beskydda Allahs den Allsmäktiges dhimma folk och Hans budbärares (fred vare över honom) dhimma och att överlämna en dhimmi utan en sådan kamp och offer är en underlåtenhet i dhimma avtalet.’’ (35) 

 

5) Exempel ur muslimernas avtal gällande dhimmis

När muslimerna blev oförmögna att ära villkoren i beskyddet av dhimmis, betalade de tillbaka Jizya p.g.a. otillfredsställande iupprätthållande av det avtalade beskyddet.

Domare Abu Youssef, citerar i sin bok ’’Skatter’’ liksom i andra böcker, Makhoul som berättar att en sekvens av nyheter berättades av Abu ’Ubaida som tillkännagav invasion av romerska trupper. Abu ’Ubaida och muslimerna fann att det var ohanterbart, så Abu ’Ubinda skrev till varje borgmästare i städerna vars folk höll med muslimerna och som beordrade dem att informera dhimmis om följande:

’’Vi återbetalar härmed era pengar eftersom vi har informerats om att trupper är på väg att invadera oss och villkoret mellan oss var att vi skulle beskydda er och vi kan inte göra det nu, så vi återbetalar pengarna som ni gav oss. Vi håller oss till vårt avtal och vi kommer att upprätthålla vad vi åtagit oss om Allah ger oss segern över dem.’’ (36)

När dhimma folket deltog i försvaret av deras länder, var de undantagna från att betala Jizya. Detta skedde med Mu’awaiyah (må Allah vara nöjd med honom) gentemot armenierna. Den franske historikern Lauren skriver i sin bok ’’Armenien mellan Bysantien och Islam’’:

’’Armenierna välkomnade muslimerna för att befria dem från det förtryckande bysantiska styret. De allierade sig även med muslimerna för att kämpa mot Khazr. Araberna upprätthöll för armenierna de villkor som de var vana vid och avtalet gavs av Mu’awaya 653 e.Kr. till kommendör Theodor Rakhtoni och till alla hans mednationalister så länge som de önskade. Avtalet löd i korthet som följer: ’’De kommer att bli undantagna från att betala jizya under tre år. Sedan är de fria att betala den summa som de tycker är lämpligt, De gjorde en överenskommelse och försäkrade honom om att de skulle sörja för femtontusen riddare istället för att betala Jizya och att kalifen skulle skicka till de Arameiska forten och fästena, emirer eller kommendörer eller hästar eller domare och om de blev invaderade av romarna så ska han förse dem med den hjälp som de kan tänkas behöva. Mu’awaya antar härmed detta avtal inför Allah Den Allsmäktige.’ (37)

Rättigheterna för dhimma folket slutar inte vid att försvara dem mot sina fiender, utan det inkluderar också att försvara dem mot skador som kan störa dem eller orsaka oro. Al-Qaraafi säger: ‘’Dhimma överenskommelsen föreskriver rättigheter för dhimma som vi ska ära eftersom de är under vårt beskydd och i vårt grannskap. De är också vår dhimma, Allahs Den Allsmäktiges dhimma och Allahs budbärares (fred vare över honom) dhimma och Islam. Så om någon person attackerar dem om det så bara är med ont prat eller förtal så har han kränkt Allahs dhimma och Hans budbärares (fred vare över honom) dhimma och Islams dhimma.’’ (38 )

Muslimer som är vägledda av sin religion, fortsatte med sitt givande när de förändrades från Jizyatagare till allmosegivare för att skydda och upprätthålla fattiga dhimmis. Ibn Zangawaih berättade att ’Umar ibn Al-Khattab (må Allah vara nöjd med honom) såg en senil dhimmi man som tiggde, så han sa: ’’Vi är orättvisa mot dig om vi ber dig att betala Jizya vid denna höga ålder.’’ Sedan skrev han till sina arbetare och förbjöd dem att ta Jizya från gamla människor. (39) Han beordrade också: ’’Förminska summan av Jizya för människor som inte har råd med den och ge allmosor till dem som inte klarar av att betala den.’’ (40)

Kalifen ’Umar ibn Abd ’Aziz skrev också till sina arbetare i Basra ’Udai Ibn Arta’a: ’’Om ni ser att en dhimmi blir gammal, svag och fattig, ge honom (allmosor) från muslimernas skattehus.’’ (41)

Om en dhimma har råd att betala Jizya men avhåller sig från att göra det, kommer han att straffas utan att hans avtal kränks. Al-Qurtubi säger:

’’Det är tillåtet att straffa dem om de avhåller sig från att betala när de har möjlighet till det. Dock skall det om det visar sig att någon inte är kapabel att betala att de inte ska bestraffas p.g.a. omöjligheten att betala och de är undantagna från att betala och de rika är inte bundna att betala jizya för de fattiga.’’ (42)

Muslimska rättslärda inser det signifika med dhimma avtalet och allvaret med att bryta det; och att det aldrig kan brytas på annat sätt än genom avhållan från att betala. Al-Kasaru Al-Hanafi säger:

’’När det gäller överenskommelsen (dhimma avtalet) så är det bindande för oss och muslimer kan inte avsluta det på något sätt. När det gäller dhimmis så är det för dem obundet.’’ (43)

Vittnesmål från västerländska historiker

En person kanske frågar: Har muslimerna insett hur magnifika dessa principer är? Har dom verkligen ärat deras profets dhimma under historiens gång? Vi ska ta upp tre vittnesmål från västerlänningar som upprepat sanningen som etablerats i vår historia.

Welldiorant säger:

’’Dhimma folket: kristna, zoroaster, judar och sabier; erhöll ett mått av tolerans under Umayyad styret som inte går att hitta likvärdighet till denna dag i kristna länder. De hade full möjlighet att praktisera sina ritualer. De bibehöll sina kyrkor och synagogor och den enda skyldighet som de hade var att de skulle bära en viss färg och betala skatt för varje person för andelen av sin inkomst. Summan varierade mellan två och fyra dinarer. Denna skatt betalades exklusivt för de icke-muslimer som inte kunde delta i krig. Dock var präster, kvinnor, barn, slavar, äldre män, handikappade, de blinda och de utblottade undantagna från att betala skatt. Dhimmis var undantagna från militärtjänt. De var också undantagna från att betala zakat som är 2,5 procent per år och regeringen var bunden till att beskydda dem.’’ (44)

Adam Mitz säger i sin bok ’’Den islamiska civilisationen’’:

’’Dhimmis brukade betala jizya utifrån andelen av sin inkomst. Jizya liknade den nationella försvarsskatten eftersom den endast betalades av män som är kapabla att gå i krig medan de handikappade, präster, prästerskapet var undantagna såvida de inte var förmögna.’’ (45)

Thomas Arnold säger i sin bok ‘’Islams predikan’’:

’’Orsaken att pålågga denna skatt på kristna – som upprepats av en del forskare – var inte någon form av bestraffning för att de inte accepterade Islam. De som brukade betala den var de kvarvarande dhimmis, dvs icke-muslimerna som var underställda den islamiska staten vars tro förhindrade dem från att delta i militären och i gengäld för detta beskydd fick de sin säkerhet av muslimska svärd.’’ (46)

Islam är således rentvått från anklagelserna av orättvisa och icke objektiva personer, och av vittnesmål givna av historiska icke-muslimer,

Slutligen ber jag Allah (swt) att underlätta för oss och att ge oss möjligheten att förstå varandra när det gäller kontroversiella ting på det sätt som Allah Den Allsmäktige velat och må Allah (swt) välsigna vår profet Muhammad (fred vare med honom) och alla hans följeslagare (må Allah vara nöjd med dem).

Fotnot:

(1) Sura Al-Tawba: 29

(2) Al-Jami’ Le’ Akhaam el Quraan (114/8 ), Al-Mugharab Fi Tarteeb Al-Mu’rab (143/1)

(3) Sura Al-Tawba:29

(4) Al-Jami’ Le’ Akhaam el Quran (72/8 )

(5) Se ‘Irwa’ Al-Ghaleel (1255)

(6) Berättad av Attermizi i hans Sunan (623), Abu Dawood i hans Sunan (1576) och An-Nasa’i i hans Sunan (2450). Hadithen bekräftad av Al-Albani på flera ställen inklusive Sahih At-Tarmizi (509)

(7) Mishkat Al-Masabeeh (3970), bekräftad av Al-Albani

(8 ) Sura Al-Mumtahana (60:8 )

(9) Berättad av Muslim (2553)

(10) Berättad av Abu Dawood i hans Sunan (3052) i (170/3) bekräftad av Al-Albani (2626). Samma finns nämnd i Sunan an-Nasa’i (2749) i (25/8 )

(11) Berättad av Bukhari (2295)

(12) Berättad av Muslim (2613)

(13) Al-Jami’ Le’ Ahkaam el Quraan (115/8 och i tolkningen hos Al-Mawardi (352-351/2)

(14) Tabaqaat Ibn Sa’ad (266/1)

(15) Al-Farouq (15-14/3)

(16) Al-Tabaqaat Al-Kubra av Ibn Sa’ad (266/1)

(17) Al-Tabari’s historia (4/449)

(18 ) Se Al-Tabaris historia (449/4)

(19) Fotouhel-Bildaan av Al-Belathri (128)

(20) Fotouh Misr wa Akhbaraha av Ibn Abdel-Hakam (68 )

(21) Al-Tabaris historia (503/2)

(22) Al-Mughni (290/9) Akhaam Ahlel-Dhimma (139/1)

(23) Berättad av Bukhari (1392) i (1356/3)

(24) Skatter (9)

(25) Fotouh Al-Bildaan (156)

(26) Foouh Al-Bildaan (132)

(27) Kanoniska lagar (176)

(28 ) Rättslärdas olika uppfattning (233)

(29) Al-Shafi’is Musnad (344/1)

(30) Al-Jami’ Le’ Ahkaam al Quraan (246/2)

(31) Sultanen styr (143)

(32) Se Mughniel-Muhtaag (253/4)

(33) Matalib ’Ouliel Noha (602/2)

(34) Majmou’ el-Fatawa (618-617/28 )

(35) Al-Forouq (15-14/3)

(36) Skatter (135), se också Fotouhel Beldaan av Al-Belathri och Fotouhel-Shaam av Alathri

(37) Se Fotouhel Beldaan (211-210)

(38 ) Al-Forouq (14/3)

(39) Egendom (163/1)

(40) Historien om staden Damaskus (178/1)

(41) Egendom (170/1)

(42) Al-Jami’ Le’ Ahkaam el Quraan 74-73/8

(43) Bada’iel-Sana’I (112/7)

(44) Civilisationens historia (131/12)

(45) Den islamiska civilisationen (96/1)

(46) Islams predikan

Ordlista:

1* Huvudsaklig beskattning för fria icke-muslimer under muslimskt styre

2* En person från Bokens folk som inte har konverterat till Islam utan accepterar att leva under islamiskt styre

3* Konsensus av auktoriteter gällande rättsliga frågor, en av fyra principer i islamisk lag.

Översättning: Islam-Svarar