Avslutningsvis en artikel från den Egyptiska staten.

Muslimer och kopter från vaggan till ära 

De flesta eller många av dagens egyptiska muslimer är egentligen majoriteten av de epytiska kopter som igår omfamnade Islam. På liknande sätt är dagens kopter de som behöll sin tidigare tro. Därför kan vi komma fram till den sanna betydelsen av uttalandet att egyptier är ’varken muslimska kopter eller kristna kopter’, som betecknar att ordet ’kopt’ är synonymt med ’egyptier’.  

Blodets enighet 

Hur som helst, före och istället för broderskap i meningen tro och troslära, så var de båda bröder när det gällde det inhemska och rasen. Före och efter religionerna, så var alla egyptier. Skulle den allmänna liknelsen om det naturliga äktenskapet mellan landet Egypten och floden Nilen vara sant, så är det lika sant att resultatet är egyptier i sin helhet, med Nilen som deras fader och Egypten som deras moder. 

Med detta uttalande av den framlidne tänkaren Gamal Hemdan, med sann uttrycksfull insikt om det egyptiska folket, summerar den framstående media skrivaren Gamal Badawi det konceptet i sin bok ’’Muslimoon wa Aqbat, Min al-Mahd lla al-Maqd’’ (Muslimer och kopter från vaggan till ära). Han tacklar urspunget av den egyptiska nationella enheten, relationen mellan Islam och Kristendom, det islamiska besegrandet av Egypten och kopternas attityd och födelsen av det nya Egypten. 

Boken innehåller ett helt kapitel om Cyrus, befälhavare för den romerska garnisonen i Egypten. Han diskuterade också hur egyptierna omfamnade och integrerades till Islam och hur den egyptiska islamiska karaktären utvecklades. 

Hemligheten med makt 

I början talar Badawi om Egyptens ursprungsenhet, han hävdar att nationell enhet är den underliggande hemligheten i det egyptiska folkets makt  som har hållit landet intakt genom historien, trots svårigheter och katastrofer som har drabbat dem, så har smärre katastrofer redan orsakat tillintetgörande av andra nationer. 

Han påpekar att den nationella enheten som han talar om inte är ett politisk enande av kung Menes av det över och undre kungariket Egypten till en enhet, den äldsta och mest politiska enheten i mänsklighetens historia. Han menar snarare att sammanslagningen av det forna Egypten till en hel mänsklig enhet som hade, årtusenden tidigare, föregått och förkunnat en sådan politisk enhet.  

Det är ofattbart att förutse en politisk enhet resa sig ur motstridiga eller stridande mänskliga inslag, utan snarare ses som en höjdpunkt av sammanslagning och harmoni mellan landsmän från ett och samma hemland. 

Så omvänt, när banden mellan nationens inslag blir sönderslitna, kommer politisk enhet att upplösas och varje fraktion kommer att återfalla tillbaka till sig själv, som var fallet med det folket i f.d. Sovjetunionen och f.d. Jugoslavien. 

Badawi fastställer beskrivningen av det egyptiska folket som en blandning av raser, faraoner, araber, afrikaner och från medelhavsländerna, som endast var ett ondskefullt infall som spreds av Lord Cromer, brittisk kommissionär för Egypten, med syfte att beröva egyptierna det mest allvarliga vapnet som hotade brittisk ockupation, nämligen nationell enhet. 

Författaren citerar Dr Sulaiman Huzayyen, en framstående professor i samhällsgeografi, när han undersökte egyptiernas ursprung, som kom till slutsatsen att en blandning av etniska ursprung inte betyder en blandning av folklig sammansättning, eftersom samtida egyptier inte är en sammansättning av blandade nationer, utan är snarare människor med blandade raskaraktärer och mångfaldiga genetiska ursprung. Det finns oändligt mycket skillnader mellan de båda.   

En sådan blandning av sociala karaktärer av människorna i Egypten, var dock under alla tider en stor hemlighet för nationens makt, vitalitet och möjligheter för att kunna bevara dess egen identitet, för att stå emot tidens prövningar och överleva historiska händelser som redan hade avslutat många äldre och medelnationer. Egyptierna kunde t.o.m. dra fördel av blandäktenskap med deras angripare och överlevde alltid som en hel nation.   

Författaren avslutar kapitel ett i sin bok genom att citera ett uttalande av den framlidne framstående tänkaren Abbas al-Aqqad, ’’Historien vederlägger alla anklagelser om åtskilllnad mellan inslag av egyptiskt medborgarskap. Det är ett uppenbart faktum att muslimer och kristna är likvärdiga när det gäller nationell härstamning. Det är inte skillnad mellan de båda när det gäller originalitet och senioritet i nationell anknytning. 

Några egyptiska muslimer hade emigrerat från andra arabiska länder eller Turkiet, en del egyptiska kristna hade emigrerat från Syrien, Grekland eller Etiopien och omfamnat den egyptiska kyrkan eller andra kristna doktriner. Dock bibehöll den största majoriten en hedervärd härstamning, med deras fäder och förfäder som går tillbaka till före Jesus Kristus födelse och Moses mission.’’ 

Islam och Kristendom: ett förhållande i hjärtlighet och broderskap. I kapitel två, kallat ’’Islam och Kristendom: fiendskap eller broderskap, författaren diskuterar relationen väst – Islam. Angående detta undrar han hur några av de samtida västerländska tänkarna föreställde sig Islam som en trogen fiende till Kristendomen och ett hot för dessa själva existens. Han avfärdar detta som en större historisk förvrängning.  

Det låter bisarrt, även i internettider, att människor ifrågasätter om de  islamiska besegringarna var religiösa krig som utkämpades av muslimerna för att utplåna Kristendom och kristna eller att tvinga dem att omfamna Islam eller om de vände sig emot den europeiska staten som hade invaderat, med full styrka och raseri, och ockuperade orientens länder under sex århundranden, och under den tiden skulle det ha dränerat sina resurser och tillgångar för att ära romarna och Byzantine? undrar han.   

Var de kristna fria att praktisera deras religion eller var de tvingade av dessa angripare att omfamna deras hedniska tro. När de senare konverterade till Kristendomen, anpassade de den då till sin tidigare tro? Påtvingandes  monarki som en formell regim, under vilken de egyptiska kristna var utsatta för sådan tortyr som har fläckat ner historiska annaler med blod och förnedring.  

Författaren försäkrar att Islams historia inte visar en enda konflikthändelse mellan Islam och Kristendom. Ingenstans i hela den islamiska staternas historia, har det funnits ett enda exempel där en person som har tvingats att omfamna Islam. Sådana intima relationer är sannerligen en etablerad aspekt i Islams härstamning, läror och principer.   

Aldrig har motstånd eller trolöshet varit Islams attityd gentemot Kristendomen. Islams historia sedan dess början vittnar om empati och ömsesidig förståelse mellan muslimerna och efterföljarna av de himmelska skrifterna och i synnerhet kristna. Kopternas stöd 

Den islamiska besegringen 

För att gå vidare till historien om den islamiska besegringen av Egypten, så refererar författaren till kopternas stöd till muslimerna gentemot romarna som genomgående hade förföljt dem under nästan sju århundraden. Genom praktiska erfarenheter, började epyptierna att erkänna att muslimerna hade kommit inte för att beslagta, för att undergräva deras religion och inte heller för att utesluta eller underkuva dem, utan snarare för att köra ut den främmnade förtryckande makten.  

Det var en självklar sak att de egyptiska kopterna varmt välkomnade budbärarna av den nya religionen, i tillit till att de inte skulle utöva sådana grymheter som tidigare begåtts av de förtryckande romarna. De som utmärkt egyptierna med passsivitet och motspäntighet för att stå emot den islamiska armén besegring, är inte mindre okunniga än de som anklagar Cyrus för att konspirera med araberna och tillskriver dem ett ’kontrakt att äga Egypten’, som om landets öde var betingat utifrån villigheten eller ovilligheten att underteckna. Sannerligen, detta var ett förutbestämt mål, eftersom de muslimska armeérna lyckades besegra persiska och romerska armeér som var mångfalt större än den belägrade ockupatonsstyrkan i Egypten.  

Badawi vederlägger denna undanflykt som återgivits av Cyrus, som i själva verket utövade både religiös och politisk makt som förvaltare av landets angelägenheter.  

Den andlige ledare för kyrkan, patriarken Benjamin, hade tagit sin tillflykt till klostren i öknen, för att beskydda sin tro emot  nymodigheten  ’Single Will’ och som Herakles önskade att kraftfullt påtvinga alla kristna sekter. Det markerade början av ’årtiondets största plåga’ som slutade med arabernas ankomst till Egypten. 

När han testade de besegrande arabernas mod, insåg han att han stött på en ny sort av människor, som föredrog döden framför livet och ödmjukhet framför högdragenhet. ’’De föredrog att sitta på marken, både befälhavaren och manskapet. Det går inte att säga vem som är överordnad och vem som är underordnad, inte heller att skilja en herre från en slav. När det är dags för bön är alla närvarande, de tvättar sina lemmar och utför sin bön i ödmjukhet.’’  

Cyrus gjorde sitt yttersta för att undvika krig, ibland genom skrämsel, i andra fall med hot om ett stort intågande  av romerskt styrkor. Dessa försök fick dock inte de arabiska besergrarna att avstå  från deras avsikt. Förhandlingarna slutade dock med avtal innehållande kapitulation och tillbakadragande av den romerska garnisonen. 

Muslimer intog sedan babyloniska fästningar. Senare ledde Amr Ibn al-‘As sin armé framåt och besegrade Alexandria, trots att det var tillgängligt för styrkorna och förnödenheter tvärts över det romerska (Medelhavsområdet) havet.

Sedan dess, har Egypten blivit en brännpunkt för den triumferande islamiska staten. På grund av dess ärorika forntida historia och civilisation, så blev Egypten t.o.m. en värdefull juvel av Islam. Hur skulle Cyrus maskopi eller förräderi då ha kunnat avbryta den förutbestämda marsch som endast vare en i kretsloppet av stora besegringar.  

Författaren citerar vidare rådgivaren Edward Ghali al-Dhahabi som sagt, ’’Sannerligen glömde inte kopterna den hårda läxa som de lärde av det kristna romerska imperiet och den dogmatiska förföljselsen som de hade utsatts för, som uppstod utifrån oenighet om den monistiska eller den dubbla beskaffenheten av Jesus Kristus. Det hade fått påve Benjamin att fly till öknen under flera å tills han återinsattes till sitt ämbete av Amr Ibn al-’As. 

Det var på grund av sådan förföljelse som kopterna välkomnade och hjälpte araberna att besegra Egypten och som senare stod emot västerliga, religionsbaserade invasioner. Sedan den islamiska besegringen, har kopterna insett att olika religioner inte underminerar blodets och ödets enighet bland hela det egyptiska folket. Det är därför som kopterna har gått samman med muslimer i deras motstånd mot alla angripare; korstågsfararna, fransmännen, britterna, israelerna osv.’’ 

Författaren vederlägger också beskrivningen av några historiska skrivare gällande rörelsen av arabiska besegringar som en kedja i en serie av arabiska utvandringar som flydde från öknen till uppodlade slätter, i sin sökan efter god mat och beständigt välstånd. Andra kallade den islamiska besegringen för en sorts kolonisation och arabisk närvaro. 

Kopter kämpar sida vid sida med muslimer 

Författaren närmar sig kopternas attityd gentemot besegringen, han granskar karaktären i det egyptiska samhället före den islamiska besegringen. Den innefattar en blandning av egyptiserade romare, greker, syrier och judiska samfund som tidigare hade bostatt sig i Egypten, särskilt i Alexandria.   

Den islamiska besegringen hade redan garanterat judarna att få stanna i Alexandria tillsammans med andra innevånare som innefattades av förlikningsavtal som sammanfattats av Amr Ibn al-’As. När han kom till Egypten, upptäckte han att romarna var det mest farliga av de främmande samfunden i landet. Sedan Julius Caesars styre, hade romarna kommit till Egypten, där dom utgjorde härskarklassen. 

Offentliga blodbad begicks som tog livet av tiotusentals kristna. När den Bysantiska staten konverterade till Kristendomen, omfamnade den en annorlunda doktrin i jämförelse med den egyptiska kyrkan. En sådan dogmatisk skillnad bidrog till en våg av förtryck och förföljelse. T.o.m. de religiösa synagogorna som hölls under beskydd av kejsarna misslyckades med att tvinga den koptiska kyrkan att acceptera de doktriner som hade antagits av romarna och de bysantiska patriarkerna. Det var i den Kalcedoniska synagogan år 451 e.Kr. som en slutlig separation fram till nu skedde mellan efterföljarna av den romerska kyrkan (katoliker) och de tillhörande kyrkan i Alexandria (ortodoxa).  

Författaren framlägger att när Amrs armé var på väg tvärs över landsbygden mot Alexandria, följe en grupp av koptiska ledare med den, de satte upp inskeppningar och marknadsplatser och bistod armén i kampen mot romarna.
 

Badawi utvecklar sedan vidare att den religiösa friheten var en snubblande steg i den koptiska relationen med det bysantiska imperiet. Med ankomsten av Islam till Egypten, påvisades den religiösa friheten, som Dr. Shukri Faisal har uttryckt det i sin bok ’’Islamic societies in the First Century (AH)’’, i två aspekter: återinförandet av patriarken Benjamin i sitt ämbete efter 13 års frånvaro, därtill återvändandet av många som hade tvingats att överge sin tro eller hade flytt sina hem.  

Ett civiliserat budskap 

Författaren går sedan vidare till att beskriva det stadium som följer efter evakueringen av romarna. Därefter startade en ny era av den Egyptiska historien, gemensamt skapad av egyptier med deras ärofulla härstamning och civilisation och av araberna med deras principiella rättvisa, jämlikhet och frihet. Sedan återfann Egypten sitt civiliserade budskap, som blev ett startskott för vidare islamiska besegringar till norra Afrika upp till Andalusien.   

Egypten törstade efter trygghet, rättvisa, stabilitet och religiös frihet, och detta var exakt vad Islam kunde förse med. Den islamiska staten var långt ifrån att vara rasistisk eller klassindelat utan var snarare en allmän stat som styrdes av de som levde på dess mark. Kopternas situation i denna nya stat fanns i hjärtat och sinnet hos kalifen Umar Ibn al-Khattab och hans fullmaktsstyre av Egypten, som en förlängning av dess anseende i sinnet hos profeten Muhammad (Allahs välsignelser och fred vare med honom). 

Praktiserandet av religiös frihet var sannerligen den verkliga nyckeln till kopternas hjärta. Fritt val och innerlig övertygelse ledde fram till den gradvisa spridandet av Islam, som inte berodde på varken frivilligt accepterande eller vilja att uppnå jämlikhet med muslimerna när det gällde beskattning.  

Författaren försäkrar att det var ett stort missförstånd att förminska den arabiska närvaron till en smal, rasmässig cirkel av etnisk härstamning, och samtidigt bortse från den stora inverkan av en sådan närvaro i en vidare, djupare och mer omfattande cirkel innehållande kultur, sociala och civiliserade inriktningar. Dessa ledde Egypten ut ur intellektuell och kulturell inåtvändhet och fattigdom i den vidare omfattningen av världscivilisationen; en bedrift som gemensamt fullbordades av egyptier, muslimer och kristna.   

Kulturella blandäktenskap 

Badawi går därefter vidare till identiten av det islamiska Egypten som var fritt från höga nationalistiska trender eller kupper emot Islam eller försök att stjälpa den arabiska regimen. 

Egypten har snarare tillägnat sina ansträngningar till att bygga den arabiska civilisationen med både muslimer och kopter i samverkan. På så sätt blev den egyptiska enheten en stark befästning som skyddade både araber och islamisk helighet.