Assalamu 'alayjum wa rahmatullahi wa barakatuhu

1. Inledning

''STOR är (Gud) i Sin härlighet, Han som under natten förde Sin tjänare från den heliga Moskén till den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat, för att visa honom några av Våra tecken; Han är Den som hör allt, ser allt.'' (Koranen 17:1)

Många kristna missioärer pekar mot en påstådd svårighet som gäller den ovanstående passagen. De gör gällande att:

''Den fjärran moskén (Al-Masjid-ul-Aqsa) byggdes många år efter Muhammads död. Det är fullständigt omöjligt att Muhammad besökte den under sin nattliga resa.''

De lägger sedan till:

''Salomons tempel förstördes fullständigt år 70 e.Kr. dvs 550 år före den påstådda tiden för Miraj år 622 e.Kr, under det tolfte året av Muhammads mission. Ett tempel som inte existerade längre ger ingen bättre lösning till problemet än en moské som inte hade byggts ännu.''

På liknande sätt säger den kristne apologeten 'Abdallah 'Abdh al-Fadi:

''Dessutom fanns den fjärran (sic!) moskén inte under Muhammads levnadstid, utan byggdes omkring hundra år efter hans död! Hur skulle han ha kunnat be i den då, eller ha beskrivit dess portar och fönster?'' (1)

För det första så bygges al-Aqsa moskén inte ''omkring hundra år'' efter profetens död år 11 efter Hijrah/632 e.Kr. År 49-50 efter Hijrah/670 e.Kr. rapporterade en kristen besökare i Jerusalem, biskop Arculfus:

''På den berömda plats där det en gång stod ett tempel, dyrkade saracener vid ett fyrkantigt bönehus, som de hade byggt i all enkelhet, av brädor och stora bjälkar ovanpå kvarvarande ruiner...'' (2)

Vid den tidpunkten när biskop Arculfus var i Jerusalem, ungefär 40 år efter profeten Muhammads död, användes redan al-Aqsa moskén som en plats för dyrkan av muslimer. För det andra, så finns svaret som vanligt till en sådan ''svårighet'' i grunderna i det arabiska språket så väl som i förståelsen av det islamiska grundläggande koncept som hör samman med ordet ''masjid''.

2. Vad är en Masjid?

Vi kommer att börja med att förklara ordet masjid både utifrån en språklig och juridisk synvinkel. Det arabiska ordet för ''moské'' är masjid. Al-Zarkashi säger när det gäller ordet masjid utifrån en språklig vinkel, att:

Masjid utifrån en språklig synvikel

Språkligt, beror det på bruket av maf il med en kasrah (dvs ''i:et'' i masjid) som är ism makan (dvs namnet på ett ställe) för nedfallan, och med en fathah (dvs masjad) är det en masdar.

Abu Zakariyya al-Farra' (en berömd språklärd) sade: Varje verb som som kommer från fa'ala (i imperfektum) yaf ulu (i presens) som dakhala yadkhulu (som betyder ''gå in'') tillåter formen maf al med en fathah som ett substantiv eller masdar utan skillnad som i dakhala madkhalan. Det finns en del substantiv som var bundna att ta en kasrah på den andra bokstaven i sin rotform såsom masjid, matli', magrib, mashriq och andra, sålunda görs kasrah till ett tecken för ett substantiv, och en del araber kan uttala det med en fathah.

Sannerligen så har masjid och masjad, och matli' och matla' omtalats.

Han sade: Att sätta in en fathah i alla dess former är tillåtet även om vi inte har hört talas om det.

Han sade i Al-Sihah: Masjad med en fathah refererar till ens panna som är det som berörs i en nedfallan. (3)

De arabiska språklärda klassificerar masjid som ''ism makan'' dvs ''namn på område'', det indikerar platsen där handlingen sker. Masjid som härrör från roten sa-ja-da (att nedfalla), betyder ''plats för nedfallan''. Eftersom en plats för dyrkan är en plats där troende nedfaller inför Gud, så är ''masjid'' generellt till för att ange alla platser för dyrkan utan någon religiös åtskillnad. Senare användes detta ord i synnerhet för att ange islamiska platser för dyrkan, dvs moskéer.  

Profetens nattliga resa utgick från ''den okränkbara platsen för dyrkan'' (al-Masjid al-Haram) till ''den fjärran platsen för dyrkan'' (al-Masjid al-Aqsa). Den förstnämnda finns med säkerhet i Mecka, men hur är det med den sistnämda? Referensen till Allah som välsignar (...vars omgivningar) hänvisar till en plats i det ''Heliga Landet'' (21:81, 7:137, 34:18). Neal Robinson säger:

''Traditionen (den muslimska) identifierar den (dvs Al-Masjid al-Aqsa) med tempelberget i Jerusalem vilket är logiskt utifrån den aspekten att 'platsen för dyrkan' (masjid) vars förstörelse frammanas i vers 7 (dvs 17:7) klart talar om templet.'' (4)

Denna syn delas av många västerländska lärda. (5)

Då det har nämnts tidigare att masjid refererar till en plats för nedfallan utan någon religiös skillnad, så är ett utmärkt exempel på användandet av ordet 'masjid' som hänvisar till en icke islamisk helighet som kan läsas i vers 17:7. Versen beskriver i korthet förstörelsen av masjid i Jerusalem (dvs templet) av Israels barns fiender. Allah säger i Koranen att förstörelsen av templet i Jerusalem var ett straff som tillfogades Israels barn för deras tyranneri och arrogans.

Nu när lingvistiken är utklarad, låt oss nu vända oss till det legala (dvs islamisk lag) när det gäller ordet masjid. Al-Zarkashi säger:

Masjid utifrån en juridisk aspekt

Från en juridisk synvinkel så hänvisar det till varje plats på jorden, eftersom profeten - fred vare med honom - sade, ''Jorden gjordes till en masjid för mig'' vilket är gällande för detta ummah. Det sades av Qadi 'Iyad eftersom de tidigare nationerna inte brukade be förutom på en plats som de kände till var ren, medan vi är tillåtna att utföra bönen på vilken plats som helst som vi känner till inte är oren. (6)

Vidare så poängterar han:

Eftersom nedfallan på pannan är den mest hedervärda positionen under bönens utförande på grund av tjänarens närhet till Sin Herre, så härstammar namnet för platsen från det. Det är därför som vi kallar det för masjid (positionen sujud under nedfallan) och inte marka (platsen för ruku' / böjning). (7)

För att sammanfatta, masjid utifrån en lingvistisk synvikel betyder 'plats för nedfallan' utan någon religiös betydelse. Från en juridisk synvinkel så innebär ordet masjid i shari'ah varje plats på jorden som passar för nedfallan. Med andra ord masjid utmärker inte en byggnad utan endast en ''plats för nedfallan'', platsen kan antingen ha en byggnad eller inte ha det. Som stöd för detta argument, citerar vi hadith 323 (http://hadith.al-islam.com/Display/Display.asp?Doc=0&Rec=565&diac=1 ) från Sahih al-Bukhari, som redan har nämnts av al-Zaskahi:

Muhammad Ibn Sinan, dvs al-Awqi har berättat för oss, Hushaym har berättat för oss och Sa'id Ibn an-Nadr berättade för oss, Hushaym berättade för oss att Sayyar berättade för oss, Yazid dvs Ibn Suhayb al-Faqir berättade för oss, Jabir Ibn 'Adb Allah berättade för oss:

Profeten, fred vare med honom. sade, ''Jag har givits fem ting som inte gavs till någon av de tidigare profeterna. De är:

1. Allah har gjort mig segerrik genom att inge mig fruktan (genom att skrämma mina fiender) på ett avstånd av en månads resa.

2. Jorden har gjorts till en 'masjid' för mig (och för mina efterföljare).

3. Krigsbyte har gjorts halal (lagligt) för mig (och gavs inte så till någon annan).

4. Varje profet har skickats enbart till sin nation men jag har skickats till hela mänskligheten. 

5. Jag har givits rätten till att förmedla (på Återuppståndelsens Dag). (8)

Så enligt denna hadith, så är varje plats på jorden en masjid för muslimer. Så därför har det ingen betydelse om det fanns en byggnad eller inte när profeten gjorde sin himmelska resa, det är ''en fjärran plats för dyrkan'' som avses i den versen och inte en byggnad i sig eftersom området där den ligger välsignats av Gud så som nämns i vers 17:1 ''...den fjärran böneplatsen, vars omgivningar Vi har välsignat...'. Därför kan ingen gällande att ordet 'masjid' i islamisk terminologi nödvändigtvis hänvisar till en byggnad. Imam Ibn Hajar bekräftar denna åsikt i Fath al-Bari (hans kommentar till Sahih al-Bukhari):

(Jorden har gjort till en 'masjid' för mig)

Vilket betyder en plats för nedfallan, dvs nedfallan är inte förlagt till någon speciellt plats på jorden. Det kan också vara en metafor för en byggnation upprest för bön. Det beror på det faktum att när väl bönen har auktoriserats överallt på jorden så blir den som en moské av den anledningen. Ibn al-Tin sade, ''Jorden har gjorts till en masjid för mig och ett möjlighet för rening'' gavs båda till profeten, fred vare med honom, medan det endast var en plats för dyrkan för andra och var inte en möjlighet för rening, eftersom Jesus brukade gå runt och be var han än var när det var tid för bön. Al-Dawudi sade detsamma före honom. Det sades också att de (de tidigare generationerna) var auktoriserade att utföra bönen på platser som var kända för att vara rena, medan denna ummah är auktoriserad att be var som helst på jorden förutom på platser som är kända för att vara orena. Den starkaste åsikten är den från al-Khattabi som säger att de tidigare generationerna var auktoriserade att utföra bönen på speciella platser som synagogor och kyrkor. Det bekräftas av orden i berättelsen av Ibn Shu'ayb. ''Före min tid bad människor i deras kyrkor.'' Det här är ett kontoversiellt uttalande men det specifika hade etablerats. Detta stöds av berättelsen av al-Bazzar från hadithen av Ibn 'Abbas som liknar den hadith som inkluderar ''Profeter bad inte förrän de nådde fram till sin kammare.'' (9) 

Före vi avslutar detta ämne, bör man förstå att vers 171 också talar om ''Den Heliga Moskén'' som finns i Mecka runt Ka'ba. Fanns det en byggnad där när profeten levde? Svaret är att Ka'ba fanns där men det fanns ingen byggnad för moskén. Det förklarar ytterligare det argument att ordet masjid i den här versen refererar till en plats för utförande av nedfallan och antyder inte närvaron av en ''byggnad'' med en modern förståelse av det.  

Den ovanstående förklaringen av ordet masjid, som en plats för dyrkan men inte en byggnad i sig, stöds väl av arkeologiska och historiska bevis. Här nedan presenterar vi en bilder av den tidiga moskén vid en plats kallad Besor i det ockuperade Palestina. (10)

Moshe Sharon har kommenterat gällande Besors moské, han säger:

''Till väster om byn på toppen av kullen, med utsikt över dalen och husen i byn, fanns det tröskade golvet, och söder om det en liten öppen moské med en rektangulär mihrab tillverkad av 3 block av stenar (bilden nedan). Moskén var byggd på en höjd av troligtvis två lager av stenar, inte mer än 0.5 m och den var nästan fyrkantig ca 3 x 3 m och kunde inte ta emot mer än 8-10 män åt gången.'' (11)

Det finns många andra exempel på tidiga moskéer från Negav regionen som inte är mer än ett fåtal stenar arrangerade på ett sätt för att markera mihrab. (12, 13)

Det är tydligt av ovanstående bilder att en moské är en plats där muslimer nedfaller i bön. Det behövs inte en utarbetad byggnad för att det ska kallas för moské. De öppna moskéerna som vi sett bilder av här ovan, existerar än idag i Mellanöstern och i Nordafrika.

När det gäller tidiga moskéer, säger Creswell:

''...deras (dvs muslimernas) arkitektoniska resurser, och före de påbörjade sin besegringskarriär, var knappast tillräckliga för att uttrycka deras behov. Med andra ord så utgjorde Arabien en nästan perfekt arkitektoniskt vakum... De första moskéerna under de stora hiras eller de halvt nomadiska förläggningarna under besegringarna, så som Basra, Kufa och Fustat var extremt primitiva, och i Syrien så var de första moskéerna kyrkor som hade omvandlats till moskéer eller som endast hade delats. Det finns faktiskt ingen anledning att tro att någon moské byggdes i Syrien förrän vid tiden för al-Walid (705-15) eller möjligtvis vid tiden för 'Abd al-Malik (685-705), under mer än generation så förblev araberna relativt oberörda av några arkitekoniska ambitioner... (14) 

Det är värt att nämna att profeten ogillade överdådighet och imponerande arkitektur i byggnader, speciellt i moskéer. Den relativa enkelheten i tidiga moskéer är ett historiskt exempel på hur profetens följeslagare flitigt följde hans önskningar. Det är i ännu vidare grad idag.

3. Al-Masjid Al-Aqsa: En plats för nedfallan för judarna

Koranen refererar till al-Aqsa som en masjid, en plats för nedfallan. Användes den platsen för nedfallan tidigare?

Al-Masjid al-Aqsa och dess omgivning (dvs Klippmoskén bland andra) identifieras vanligtvis som en plats där Salomons tempel en gång stod. Bet ha-Miqdash som templet, är vanligtvis känt i judisk litteratur och var primär en plats för att kunna samla ihop alla människor, för att där kunna utföra offer, bön och tacksägelser. Det ingår i böneritualen att nedfallningar utfördes av prästerna. Encyclopaedia Judaica ger en intressant redovisning av böneritualen i templet.

''Prästen som hade samlat ihop kolen var den som först gick in i templet, spred kolen över rökelsealtaret, gjorde nedfallan och gick sedan sin väg. Sedan kom den präst som genom lottning hade valts ut att tända rökelsen, han bar skålen med rökelse. Han hade sällskap av en annan präst som utsetts för den uppgiften och som instruerade honom i utförandet av den rätta ritualen och han utförde den inte förrän han blev tillsagd ''Utför rökelsen!''. Prästen som utsetts för detta väntade tills det inte fanns några människor närvarande mellan hallen och altaret, då tände han rökelsen, gjorde sedan nedfallan och gav sig sedan iväg. (Tam. 6; Kelim slutet av kapitel 1). Under tändningen av rökelsen i heligheten, brukade folket samla in azarah för bönen och även utanför Templet var det avsatt tid för bön (Luke 1:10, Judit 9:1). Efter att prästen som hade tänt rökelsen hade givit sig iväg, gick alla prästerna i ett led in i heligheten, gjorde nedfallan och gick sedan ut igen.'' (15) 

Det är intressant att notera att Templet ansågs vara en helig plats för nedfallan i bön av några rabbiner och de brukade vägra att helt nedfalla utanför Templet i Jerusalem. (16)

Det judiska sättet att dyrka har en omfattande betydelse, av vilket hishtahawah, ''att göra nedfallan'', är det mest använda i den hebreiska Bibeln (86 gånger). (17)

4. Ytterligare ett problem!

I samma artikel, ger missionärerna uttryck för ett annat ogillande:

''I Yusuf Alis kommentar gällande denna vers, så kan vi läsa: ''Den fjärran platsen för dyrkan måste referera till platsen för Salomons Tempel i Jerusalem...''. Så det tolkas som om det inte är byggnaden i sig, utan endast platsen, området där den hade varit. Jag kan ha fel, men det verkar som om det motsägs av en hadith och Muhammads förståelse att Al-Masjid-ul-Aqsa är någonting som har byggts, inte bara en plats. Al-Masjid-ul-Haram var ändå en byggnad.

Sahih Bukhari, volym 4, bok 55, nummer 636

Berättat av Abu Dhaar:

Jag sade, ''Oh Allahs Budbärare! Vilken moské byggdes först?'' Han svarade, ''Al-Masjid-ul-Haram.'' Jag frågade, ''Vilken (byggdes) sedan?'' Han svarade, ''Al-Masjid-ul-Aqsa (dvs Jerusalem).'' Jag frågade, ''Hur lång tid förflöt det mellan dem?'' Han svarade, ''Fyrtio (år).'' Han tillade sedan, ''Alltid när tiden för bön infaller för er, utför bönen, för hela jorden är en plats för dyrkan för er.''

Denna hadith frambringar ett annat problem. Abraham antas ha (åter) byggt Kaba, (och Abraham levde ca 2000 år f.Kr.) och Templet byggdes av Salomon ungefär 958-951 f.Kr., Sedan gav Muhammad en annan historisk falsk information baserad på stor förvirring gällande tiden för när dessa människor levde.''

För det första så har vi redan visat att ordet masjid inte nödvändigtvis refererar till en byggnad utan snarare till en plats, dvs en plats för nedfallan. För det andra så försöker  missionärerna att bedra läsarna i de ovanstående punkterna. De medger den islamiska åsikten att Abraham återuppbyggde Kaba (det var Adam som ursprunglingen byggde det enligt islamisk tradition), men av någon obestämd anledning så överser de den islamiska traditionen som berör uppförandet av moskén i fjärran, antagligen för att frambringa en ''motsägelse''.

De identifierar moskén i fjärran med Salomons Tempel utan något berättigande och pekar ut ett fel som de själva har hittat på. Låt oss t.ex. se vad Imam Ibn Hajar säger om detta i Fath al-Bari:

''Han säger (40 år)

Ibn al-Jawzi säger: Det blir problematiskt eftersom Abraham byggde Kaba och Salomon byggde Bayt al-Maqdis (ett annat namn för al-Aqsa på hebreiska Bet ha-Miqdash) och det är över 1000 år mellan dem. Hans bevis för att säga detta är att det är Salomon - fred vare med honom - som byggde moskén i fjärran är utifrån berättelsen av al-Nasa'i från hadithen av 'Abd Allah Ibn 'Amr Ibn al-'As som tillskrivs profeten med en autentisk isnad, och den säger: ''När Salomon byggde Bayt al-Maqdis frågade han Gud Den Högste om tre ting osv.'' och i al-Tabarani från hadithen av Rafi' Ibn 'Umayrah, att ''David - fred vare med honom - började att bygga Bayt al-Maqdis men Gud inspirerade honom: Jag ska fullända dess byggnad tillsammans med Salomon'' och hadithen har en historia. Han (Ibn al-Jawzi) sade: ''Svaret är att det som det nämner gäller den första konstruktionen och grunden för moskén och det är inte Abraham som byggde Kaba den första gången inte heller är det Salomon som byggde Bayt al-Maqdis för den första gången. Sannerligen har vi berättat att den första som byggde Kaba är Adam. Sedan spred sig hans släktingar ut över jorden. Därför är det möjligt att en av dem byggde Bayt al-Maqdis. Senare (åter) byggde Abraham Kaba enligt Koranen.'' På

liknande sätt säger al-Qurtubi: Hadithen indikerar inte att Abraham och Salomon var de första som byggde de två moskéerna. Det var endast en renovering av något som hade grundats av andra.'' (18)

Efter att ha citerat andra åsikter, insisterar Ibn Hajar med att säga:  

''Men den möjlighet som nämns av Ibn al-Jawzi är mer lämplig att tillämpa. Och jag hittade bevis som stödjer dem som säger att det är Adam som grundat båda moskéerna. Ibn Hisham nämner t.ex. i ''Kitab al-Tijan'' att när Adam byggde Kaba, så beordrade Gud honom att gå till Bayt al-Maqdis och bygga den och det gjorde han och han utförde dyrkan i den. Och konstruktionen av Huset (på arabiska al-Bayt, dvs Kaba) är välkänt och vi har tidigare nämnt i hadithen av 'Abd Allah Ibn 'Amr, att Huset upphöjdes vid tidpunkten för floden tills Gud visade Abraham dess läge. Ibn Abi Hatim berättade från Ma'mars väg från Qatadah: Gud grundade huset med Adam när han sändes ner. Men Adam missade änglarnas röster och deras böner. Därför sade Gud till honom: Jag sände ner ett Hus runt vilket (människor) kan gå runt det på samma sätt som det är runt omkring min Tron, så gå till det. Adam gav sig iväg till Mecka - han hade nedstigit i Indien och hans fotsteg utvidgades tills han nådde fram till Huset och gick runt det. Det sades att när han bad vid Kaba, blev han beordrad att ge sig iväg till Jerusalem där han byggde en masjid (moské) och bad där så att den qiblah blev en del av hans arv.'' (19)

Slutligen, så refererar vers 17:1 till de heliga platserna i Jerusalem och Mecka för de är välsignade oavsett närvaron eller frånvaron av en byggnad vid tidpunkten för profeten Muhammads himmelska resa. Från en islamisk ståndpunkt, så har bevis givits av framstående muslimska lärda som Ibn Hajar och Ibn al-Jawzi som visar att det vara Adam som byggde båda moskéerna den första gången och att det arbete som Abraham och Salomon gjorde endast var en renovering/rekonstruktion av dessa heligheter.

5. Sammanfattning

Ordet masjid utifrån en lingvistiskt ståndpunkt refererar till en plats för nedfallan utan någon religiös utmärkelse. Från en juridisk ståndpunkt så utgör ordet masjid i shari'ah en plats på jorden som passar för nedfallan, vare sig det är en byggnad eller inte.

Vers 17:1 kan mycket väl referera till de heliga platserna i Jerusalem och Mecka eftersom de är välsignade oberoende av närvaron av en befintlig byggnad eller inte vid tidpunkten för profeten Muhammads himmelska resa från Mecka till Jerusalem till Himlarna. Från en islamisk ståndpunkt, så har bevis givits av framstående muslimska lärda så som Ibn Hajar och Ibn al-Jawzi som har disktuterat runt denna fråga. De har visat att det vara Adam som byggde båda moskéerna den första gången och att Abrahams och Salomons plikt endast vara att renovera/rekonstruera dessa heligheter.

Och Allah vet bäst!

Vidare läsning, ( http://www.islamic-awareness.org/Quran/Sources/ZRisra.html )

Appendix: Vem var det som förvandlade Tempelberget till en soptipp?

Låt oss titta på något i samband med detta. De kristna missionärerna säger till oss att när muslimerna besegrade Jerusalem så upptäckte de att Tempelberget var fullt av sopor:

''När araberna besegrade Jerusalem upptäckte de att Tempelberget var övergivet och fullt av avfall... 'Umar beordrade att det skulle städas upp och utförde sedan en bön där. Helgedomen (Klippmoskén) ... byggdes av Kalif 'Abd al-Malik ibn Marwan runt 72/691.''

Två frågor uppstår här, vem övergav Tempelberget och varför fylldes det med skräp? Det klarnar när vi fyller i luckorna ''...'' i den kristne missionärens citering:

''När araberna besegrade Jerusalem fann upptäckte de att Tempelberget var övergivet och fullt av avfall. Övergivandet av Tempelplatsen var i enlighet med Jesus profetia att inte en sten skulle lämnas kvar att stå på varandra. 'Umar beordrade att det skulle städas upp och utförde sedan en bön där.'' (20)

Så, det var de kristna som övergav Templet ca 600 år före muslimerna trädde in där. Men vem använde den heliga platsen som en soptipp?

''Ända sedan Persiens ockupation, när judarna hade återupptagit dyrkan på plattformen, så hade kristna använt platsen som stadens soptipp. När 'Umar nådde fram till de gamla Tempeltruinernas portar, så berättar den muslimske historikern Mujir al-Din att han blev förskräckt att se smutsen, ''som då fanns överallt på den heliga platsen, det fanns på stegen till dess portar så att det t.o.m. ramlade ut på gatorna där portöppningen låg, och det hade hopats så mycket så att det nästan nådde upp till taket i porten.'' Det enda sätt att ta sig upp till plattformen var att krypa på sina händer och knän. Sophronius kröp först och sedan kämpade muslimerna efter honom för att ta sig fram. När de kom fram till toppen, så måste muslimerna ha stirrat i förskräckelse på dess omfattning och den övergivna ytan för Herods plattform, som fortfarande täcktes av högar av murverk som fallit och av sopor.'' (21)

Det var de kristna! De kristnas attityd gentemot Jerusalem kan förstås om man läser Nya Testamentet. Pauls epistlar och Uppenbarelseboken kan ha konstituerat den teologiska infattningen när det gäller attityden gentemot Jerusalem, men de två synoptiska evangelierna, Lukas (19:42-44) och Matteus gjorde mer än så. De försåg också med riktlinjer för politiska handlingar efter Kristendomen blivit en officiell etablerad religion i det Romerska Riket. Evangelierna berättar om hur Jesus tillrättavisade sina lärljungar när de beundrade Templets skönhet från Olivberget: ''När Jesus lämnade templet och var på väg därifrån kom hans lärjungar fram till honom och pekade på tempelbyggnaderna. Då sade han till dem: "Se på allt detta - sannerligen, här kommer inte att lämnas sten på sten, allt skall brytas ner." (Matteus 24:1.2)

Konsthistoriker som Nuseibah och Grabar har kommit fram till en liknande slutsats gällande de kristnas attityd gentemot Tempelberget:

''Vad som är viktigare, och då inte bara att Haram lämnades ofruktbart, är att just dess ofruktbarhet gavs den kristna betydelsen om uppfyllandet av Kristus profetia. ''Jesus svarade: "Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner." (Markus 13:2) Ruinerna av det judiska Templet och vad annat som nu kan ha funnits där var kvarlevor av tecken för Kristendomens triumf.'' (22) 

Så därför föredrog de kristna att lämna Templet som det var efter dess förstörelse; det övergavs och blev en plats att dumpa stadens avfall på. Det skulle inte vara fel att här åberopa attityden gentemot Jerusalem i den tidiga kristna litteraturen. Vi kan ta som exempel vad som har skrivits av John Chrysostom och Athanasius, båda av dem samtida. John Chrysostom från Antioch var den fader som grundlade den kristna antisemismen, vars skrivande gentemot judarna är extremt giftig och som tyder på dålig smak (inte konstigt att den kristna kyrkan ärade honom!) (23) Han levde under perioden (trehundratalet e.Kr.) när kristen eskatologi sammankopplades med Jerusalem eller (eufemistiskt) Tempelberget. I spåren av uppvaknandet av det judiska proselytiska ansträngningarna, som han frukatade skulle tömma kyrkorna, så gav Chrysostom utlopp för sin vrede gentemot judarna av Antioch, då han riktade varierande anklagelser gentemot judarna och Judendomen. Han klandrade judarna för att de firade den judiska påskhögtiden utanför Jerusalem, och därför det var de olydiga mot sina egna budord. (24) Till råga på allt, så gjorde han gällande att Jerusalems förstörelse bevittnade sanningen om Kristendomen. Jerusalem hade varit i ruiner och förlorat judarna under trehundra år, varför skulle de förvänta sig en förändring? (25) De försökte att återuppbygga Templet tre gånger - vid tiden för Hadrian (Bar Kochba revolten), Konstantin (ett okänt försök) och Julian. Alla dessa försök misslyckades. Det borde göra det fullständigt klart för judarna att deras status inte kommer att ändras. Det är sant att profeterna refererade till ett slut på exilen, men de menade inte den nuvarande exilen, som är evig. (26) På detta sätt, så har Jerusalems status kommit att identifierats av de kristna och med judarnas öde; judarnas slut och evigt nederlag.

Som samtida till John Chrysostom, var Athanasius som var involverad i anti judisk polemik, men inte så bitter som Chrysostom. (27) Athanasius trodde att införlivandet av Jersusalm med det kristna kejsardömet skulle ge bevis för den nya religionens sanning. Enligt Jesus profetia, så har Den Heliga Staden såväl som Templet tagits ifrån dem för alltid.

Det kristna Jerusalem, före Islams inträde, hade undergått rn subtil utveckling. De kristna hade tillägnat sig en mängd av judiska traditioner gällande Tempelberget (en del av dem nämns i det Nya Testamentet) och tillämpades nu av den Heliga Gravens Kyrka och Återuppståndelsen Kyrka. Processen för ''helgande'' av Jerusalem och att göra det till en kristen stad möttes av litet motstånd, hedningarna hade inga invändningar och judarna hade inte givits tillåtelse att bo i Jerusalem sedan tiden för Hadrian (Bar kochba revolten). Och som förväntat så lämnades Tempelberget i högar av murverk som fallit och av sopor.

Referenser:

[1] `Abdallah `Abd al-Fadi, Is The Qur'an Infallible?, 1995, Light of Life: Villach (Austria), sid. 271.

[2] A. Duncan, The Noble Sanctuary: Portrait Of A Holy Place In Arab Jerusalem, 1972, Middle East Archive: London (UK), sid. 24.

[3] Badr al-Din bin Muhammad bin Bahadir al-Zarkashi, I`lam Al-Sajid Bi-Ahkam Al-Masajid, 1995, Dar al-Kutub al-`Ilmiyyah, Beirut (Lebanon), sid. 13.

[4] N. Robinson, Discovering The Qur'an: A Contemporary Approach To A Veiled Text, 1996, SCM Press Ltd.: London, sid. 192.

 [5] Se t.ex. Heribert Busse, "The Destruction Of The Temple And Its Reconstruction In The Light Of Muslim Exegesis Of Sura 17:2-8", Jerusalem Studies In Arabic And Islam, 1996, Volym 20, sid. 1.

[6] Al-Zarkashi, I`lam Al-Sajid Bi-Ahkam Al-Masajid, op. cit., sidor. 13-14.

[7] ibid., sid. 14.

[8] Sahih al-Bukhari, available online.

[9] Ibn Hajar al-`Asqalani, Fath al-Bari available online.

[10] M. Sharon, Corpus Inscriptionum Arabicarium Palaestinae, 1999, Volym II, Brill: Leiden, se P29 and P30.

[11] ibid., sid. 172.

[12] G. Avni, "Early Mosques In The Negev Highlands: New Archaeological Evidence On Islamic Penetration Of Southern Palestine", Bulletin Of The American Schools Of Oriental Research, 1994, Volym 294, sidor. 83-100. Alla bilder är tagna därifrån.

[13] U. Avner & J. Magness, "Early Islamic Settlement In The Southern Negev", Bulletin Of The American Schools Of Oriental Research, 1998, Volym 310, sidor. 39-57. Denna artikel belyser än mer den tidiga islamiska öppna moskén och dess sättning

[14] K. A. C. Creswell, A Short Account Of Early Muslim Architecture, 1968, Librairie Du Liban, Beirut, sidor. 15-16.

[15] "Temple", Encyclopaedia Judaica (CD-ROM Edition), 1997, Judaica Multimedia (Israel) Limited.

[16] "Tahnum", ibid.

[17] "Worship", ibid.

[18] Se ref. 4.

[19] ibid.

[20] "Dome Of The Rock" in C. Glassé, The Concise Encyclopaedia Of Islam, 1989, Stacey International: London, sid. 102.

[21] K. Armstrong, Jerusalem: One City, Three Faiths, 1997, Ballantine Books: New York, sid. 229.

[22] S. Nuseibah & Oleg Grabar, The Dome Of The Rock, 1996, Thames and Hudson: London (UK), sid. 35.

[23] St. John Chrysostom (translated by P. W. Harkins), Discourses Against Judaizing Christians, 1979, The Catholic University Of America Press: Washington, DC.

[24] ibid., Se avhandling IV: 4.9, 5.1-3, 6.1-5.

[25] ibid., Se avhandling V: 3.13-15; also 5.10

[26] ibid., Se avhandling V: 4.5.

[27] St. Athanasius (översatt av C. S. M. V.), The Incarnation Of The Word Of God: Being The Treatise Of St. Athanasius De Incarnatione Verbi Dei, 1944, The Centenary Press: London (UK), se kapitel VI, "Refutation Of The Jews", sid. 64.

(Tillstånd för översättning och publicering av artikeln och de illustrationer som artikeln innehåller har givits av Islamic-Awareness.org för Islam-Svarar.se räkning)

Källa: http://www.islamic-awareness.org/

Översättning: Islam-Svarar