Volym 3, bok 49, nummer 855

Berättat av Sahl bin Sad:

Folket diskuterade stammen Bani ’Amr bin ’Auf. Profeten gick till dem i sällskap med några av sina följeslagare, för att försöka att medla mellan dem. Det blev tid för bön men profeten syntes inte till; Bilal utropade Adhan (dvs kallan) för bönen men profeten syntes inte till, så Bilal gick till Abu Bakr och sade, ’’Det är tid för bön och profeten har blivit fördröjd, kan du leda folket i bönen?’’ Abu Bakr svarade, ’’Ja om du vill att jag ska göra det.’’ Så Bilal utalade Iqama för bönen och när Abu Bakr påbörjade bönen (att leda den), kom profeten gående bland raderna av de bedjande tills han nådde fram till den första raden. Folket började att klappa i händerna och de klappade så mycket så Abu Bakr som inte brukade titta varken hit eller dit under bönen, blev tvungen att vända sig om och han såg profeten stå bakom honom. Profeten gjorde tecken till honom med sin hand att fortsätta att bönen. Men Abu Bakr höjde sina händer och ärade Allah och drog sig sedan bakåt tills han kom till den första raden och profeten gick framåt och ledde sedan folket i bönen. När profeten hade avslutat bönen, vände han sig mot folket och sade, ’’Oh mitt folk! När någonting händer er under bönen så börjar ni att klappa i händerna. Sannerligen att klappa i händerna är (tillåtet) för endast kvinnor. Om någonting händer er under bönen, skall han säga ’Subhan Allah’, (All ära till Allah), för den som hör honom (säga det) kommer att rikta uppmärksamheten mot honom. Oh Abu Bakr! Vad var det som förhindrade dig från att leda folket i bönen när jag gjorde tecken till dig (att fortsätta)?’’ Abu Bakr svarade, ’’Det är inte passande att sonen till Abu Quhafa leder bönen istället för profeten".

Berättat av Anas:

Det sades till profeten, ’’Det vore önskvärt om du skulle träffa ’Abdullah bin Ubai.’’ Så profeten gav sig iväg till honom, ridande på en åsna, och muslimerna följde med honom gående, och det var ett salt ofruktbart område. När profeten nådde fram till ’Abdullah bin Ubai, sa den senare, ’’Håll dig borta från mig! Vid Allah, den dåliga lukten från din åsna har skadat mig.’’ Då sade en man från Ansar (till ’Abdullah), ’’Vid Allah! Lukten från Allahs Budbärares åsna är bättre än din lukt.’’ När han sade det så blev en man från ’Abdullahs stam arg för ’Abdullahs skull, och de två männen smädade varandra vilket orsakade de två männens vänner att bli arga, och de två grupperna började att slåss med käppar, skor och händer. Vi fick då veta att den följande Gudomliga versen uppenbarades (gällande detta): ’’Om två grupper av troende skulle råka i delo med varandra, försök då mäkla fred mellan dem...’’ (49:9)

Volym 3, bok 49, nummer 857

Berättat av Um Kulthum bint Uqba:

Att hon hörde Allahs Budbärare säga, ’’Den som skapar fred mellan människor genom att framlägga bra information eller säga goda ting, är inte en lögnare.’’

Volym 3, bok 49, nummer 858

Berättat av Sahl bin Sad:

En gång slogs folket i Quba tills de började att kasta sten på varandra. När Allahs Budbärare fick reda på det sade han, ’’Låt oss gå dit och få en förlikning till stånd dem emellan.’’

Volym 3, bok 49, nummer 859

Berättat av ’Aisha:

När det gäller den följande versen: ’Om en kvinna fruktar hård behandling från mannens sida eller att han skall vända sig ifrån henne, (dvs om mannen lägger märke till något otrevligt hos sin fru, såsom hög ålder eller liknande, och vill skilja sig från henne, men hon ber honom att behålla henne och ombesörja för henne det som han önskar) kan ingen av dem anklagas för att de söker förlikning...’’ (4:128)

Volym 3, bok 49, nummer 860

Berättat av Abu Huraira och Zaid bin Khalid Al-Juhani:

En beduin kom och sade, ’’Oh Allahs Budbärare! Döm mellan oss enligt Allahs Lagar.’’ Hans motståndare ställde sig upp och sade, ’’Han har rätt. Döm mellan oss enligt Allahs Lagar.’’ Beduinen sade, ’’Min son var en arbetare för denne man, och han begick olagligt samlag med hans fru. Folket sade till mig att min son skulle stenas till döds, så istället för det så betalade jag i lösen etthundra får och en slavflicka för att rädda min son. Sedan frågade jag de lärda vilka sade, ’’Din son måste piskas med etthundra piskrapp och måste utvisas under ett år.’’ Profeten sade, ’’Utan tvekan kommer jag att vara domare mellan er och enligt Allahs Lagar. Slavflickan och fåren skall återgå till dig, och din son ska få etthundra piskrapp och sen utvisas under ett år.’’ Han vände sig sedan till någon, ’’Oh Unais! Gå till frun till denne (man) och stena henne till döds.’’ Så Unais gick och stenade henne till döds.  

Volym 3, bok 49, nummer 861

Berättat av ’Aisha:

Allahs Budbärare sade, ’’Om någon inför några nyheter om någonting som inte överensstämmer med vår religions principer, så ska det förkastas.’’

Volym 3, bok 49, nummer 862

Berättat av Al-Bara bin ’Azib:

När Allahs Budbärare överenskommit om ett fredsavtal med folket i Hudaibiya, skrev Ali bin Abi Talib ut dokumentet och han nämnde i det, ’’Muhammad, Allahs Budbärare.’’ Hedningarna sade, ’’Skriv inte: ’Muhammad, Allahs Budbärare’, för om du vore en budbärare skulle vi inte kämpa mot dig.’’ Allahs Budbärare bad Ali att sudda ut det, men Ali sade, ’’Jag kommer inte att vara den som suddar ut det.’’ Allahs Budbärare suddade ut det och slöt fred med dem på det villkor att profeten och hans följeslagare skulle få gå in i Mecka och stanna där under tre dagar, och de skulle gå in med deras vapen inpackade.

Volym 3, bok 49, nummer 863

Berättat av Al-Bara:

När profeten avsåg att utföra ’Umra under månaden Dhul-Qada, lät folket i Mecka inte honom komma in i Mecka tills det löstes genom att lova dem att endast stanna där under tre dagar. När dokumentet för avtalet hade skrivits, nämndes följande: ’Dessa är de villkor som Muhammad, Allahs Budbärare har gått med på (för att införa fred).’ De (hedningarna) sade, ‘’Vi kommer inte att gå med då det, för om vi trodde att du är Allahs Budbärare skulle vi inte förhindra dig, men du är Muhammad bin ’Abdullah.’’ Profeten sade, ’’Jag är Allahs Budbärare och också Muhammad bin ’Abdullah.’’ Sedan sade han till ’Ali, ’’Sudda bort (orden) ’Allahs Budbärare’ ’’. Men ’Ali sade, ’’Nej vid Allah, jag kommer aldrig att sudda bort ditt namn.’’ Så Allahs Budbärare tog dokumentet och "skrev" *, ’’Detta är vad Muhammad bin ’Abdullah har kommit överens om: Inga vapen kommer att föras in i Mecka förutom om de är inpackade, och ingen av folket i Mecka har tillåtelse att gå tillsammans med honom (dvs profeten) även om han vill gå med honom och han (profeten) kommer inte att förhindra någon av sina följeslagare från att stanna i Mecka om den senare önskar att göra det.’ När profeten gick in i Mecka och den utsatta tiden hade kommit till sitt slut, gick folket i Mecka till ’Ali och sade, ’’Säg till din vän (dvs profeten) att ge sig iväg, då den tid (som vi kommit överens om) har passerat.’’ Så profeten begav sig iväg från Mecka. Hamzas dotter sprang efter dem (dvs profeten och hans följeslagare) och ropade, ’’Oh farbror! Oh farbror!’’ ’Ali tog tag i henne och tog henne i handen och sade till Fatima, ’’Ta din farbrors dotter.’’ Zaid och Ja’far grälade med henne. ’Ali sade, ’’Jag har mer rätt till henne då hon är min farbrors dotter.’’ Ja’far sade, ’’Hon är min farbrors dotter och hennes moster är min fru.’’ Zaid sade, ’’Hon är min broders dotter.’’ Profeten beslöt att hon skulle ges till sin moster, och sade att mostern var som mamman. Han sade sedan till ‘Ali, ‘’Ni är från mig och jag är från er’’, och sade till Ja’far, ’’Ni liknar mig både i karaktär och i utseendet’’, och sade till Zaid, ’’Du är vår broder (i tron) och vår befriade slav.’’

* Profeten (fred vare med honom) var analfabet. I en hadith i sahih Muslim återges samma hadith som denna som förklarar mer detaljerande. Sahih Muslim, Book 019, Number 4403 .

Volym 3, bok 49, nummer 864

Berättat av Ibn ’Umar:

Allahs Budbärare begav sig iväg för att utföra ’Umra men Quraish hedningar förhindrade honom från att nå Ka’ba. Så han slaktade sitt offer och lät raka sitt huvud vid Al-Hudaibiya, och kom överens med dem att han skulle utföra ’Umra det påföljande året och skulle inte bära vapen förutom svärd och skulle inte stanna i Mecka förutom under den period som de alla kom överens om. Så profeten utförde ’Umra det påföljande året och gick in i Mecka enligt det undertecknade avtalet, och när han hade vistats där i tre dagar, beordrade hedningarna honom att avresa, och han avreste.

Volym 3, bok 49, nummer 865

Berättat av Sahl bin Abu Hathma:

Abdullah bin Sahl och Muhaiyisa bin Mas’ud bin Zaid begav sig till Khaibar när det hade ett gällande fredsavtal (med muslimerna).

Volym 3, bok 49, nummer 866

Berättat av Anas:

Ar-Rabi’, dotter till An-Nadr bröt sönder en flickas tand, och släktingarna till Ar-Rabi’ bad flickans släktingar att acceptera Arsh (kompensation för skador mm) och förlåta (den skyldige) men de vägrade. Så de gick till profeten som beordrade dem att frambringa vedergällning. Anas bin An-Nadr frågade, ’’Oh Allahs Budbärare! Kommer Ar-Rabi’s tand att brytas sönder? Nej, vid Honom som har sänt dig med Sanningen, hennes tand kommer inte att brytas sönder.’’ Profeten sade, ‘’Oh Anas! Allahs lagar föreskriver vedergällning.’’ Senare gick släktingarna till flickan och de samtyckte och förlät henne. Profeten sade, ’’Det finns en del av Allahs slavar som svär en ed vid Allah, och de besvaras av Allah dvs deras eder blir uppfyllda). Anas tillade, ’’Folket samtyckte och accepterade Arsh.’’  

Volym 3, bok 49, nummer 867

Berättat av Al-Hasan Al-Basri:

Vid Allah, Al-Hasan bin Ali ledde bataljoner stora som berg emot Muawiya. Amr bin Al-As sade (till Muawiya), ’’Jag ser sannerligen bataljoner som inte kommer att återvända förrän  de har dödat sina motståndare.’’ Muawiya som var den bästa av de två männen sade till honom, ’’Oh ’Amr! Om dessa dödar dem och de dödar dessa, vem ska då bli kvar med mig och arbeta för allmänheten, vem ska bli kvar med mig för deras kvinnor, vem ska bli kvar med mig för deras barn?’’ Då skickade Muawiya två män från Quraish från stammen ’Abd-i-Shams vid namn ’Abdur Rahman bin Samura och Abdullah bin ’Amir bin Kuraiz till Al-Hasan, och han sade till dem, ’’Gå till den mannen (dvs Al-Hasan) och förhandla om fred med honom och tala med honom och vädja till honom.’’ Så de begav sig iväg till Al-Hasan och talade och vädjade till honom om att acceptera fred. Al-Hasan sade, ’’Vi som är ättlingar till ’Abdul Muttalib, har rikedomar och folket har givit efter för dödande och korruption (och pengar kommer bara att blidka dem). ’’ De sade till Al-Hasan, ‘’Muawiya erbjuder dig det och det, och vädjar till dig och bönfaller dig att acceptera fred.’’ Al-Hasan sade till dem, ’’Men vem kommer att vara ansvarig för det som ni har sagt?’’ De sade, ’’Vi kommer att vara ansvariga för det.’’ Så vad Al-Hasan än frågade så svarade de, ’’Vi kommer att vara ansvariga för det inför dig.’’ Så Al-Hasan slöt ett fredsavtal med Muawiya. Al-Hasan (Al-Basri) sade: Jag hörde Abu Bakr säga, ’’Jag såg Allahs Budbärare i predikstolen och Al-Hasan bin ’Ali stod vid hans sida. Profeten tittade en gång på folket och en gång på Al-Hasan bin ’Ali och sade, ’’Denne min son är en Saiyid (dvs ädel) och må Allah skapa fred mellan två stora grupper av muslimer genom honom.’’

Volym 3, bok 49, nummer 868

Berättat av ’Aisha:

En gång hörde Allahs Budbärare höga röster från några motståndare som stod i dörren och grälade. En av dem vädjade till den andre att förminska hans skuld och bad honom om förmildrande men den andre sade, ’’Vid Allah jag kommer inte att göra det.’’ Allahs Budbärare gick ut till dem och sade, ’’Vem av er var det som svor vid Allah att han inte skulle ge någon ynnest?’’ Mannen sade, ’’Jag är den personen, Oh Allahs Budbärare! Jag ska ge min motståndare allt det som han önskar.’’

Volym 3, bok 49, nummer 869

Berättat av Abdullah bin Ka´b bin Malik från Kab bin Malik:

Abdullah bin Abu Hadrad Al-Aslami var skyldig Ka´b bin Malik en del pengar. En dag möttes de två och den sistnämnde krävde då sin rätt och deras röster blev högljudda. Profeten passerade förbi dem och sade, ’’Oh Ka´b’’ och rörde sin hand som om han avsåg att säga, ’’Förminska hälften av skulden.’’ Så Ka´b tog hälften av vad den andre var skyldig honom och efterskänkte den andra hälften.

Volym 3, bok 49, bok 870

Berättat av Abu Huraira:

Allahs Budbärare sade, ’’Det finns Sadaqa att ges för varje stycke av den mänskliga kroppen och för varje dag som solen går upp finns den en belöning för Sadaqa (dvs välgörenhetsgåva) för den som etablerar rättvisa bland människor.’’

Volym 3, bok 49, nummer 871

Berättat av Urwa bin Az-Zubair:

Az-Zubair berättade för mig att han grälade med en Ansari man som hade deltagit i (kriget) vid Badr och de gjorde det framför Allahs Budbärare och det gällde ett vattendrag som de båda använde för bevattning. Allahs Budbärare sade till Az-Zubair, ’’Oh Zubair! Bevattna (din trädgård) först, och låt sedan vattnet flöda till din granne.’’ Ansari mannen blev arg och sade, ’’Oh Allahs Budbärare! Beror det på att han är din kusin?’’ När Allahs Budbärare hörde det så förändrades hans hudfärg (på grund av ilska) och han sade (till Az-Zubair), ’’Bevattna (din trädgård) och håll sedan kvar vattnet till det når kanten (som omger palmerna).’’ Så Allahs Budbärare gav Az-Zubair hans rättighet till fullo. Före det hade Allahs Budbärare givit ett generöst utslag som var befrämjande för Az-Zubair och Ansari mannen, men när Ansari mannen irriterade Allahs Budbärare gav han Az-Zubair hans rätt till fullo enligt den uppenbara lagen. Az-Zubair sade, ’’Vid Allah! Jag tror att följande vers uppenbarades gällande detta fall; ’’Nej, vid din Herre! De är inte (sanna) troende förrän de sätter dig (Muhammad) som domare att döma mellan sig i alla sina tvister...’’ (4:65)

Volym 3, bok 49, nummer 872

Berättat av Jabir bin Abdullah:

Min fader dog och jag hade skulder. Jag föreslog att hans fordringsägare skulle ta frukten (dvs dadlar) från min trädgård istället för den skuld som min fader hade, men de vägrade att acceptera det erbjudandet, då de trodde att det inte skulle täcka skulden till fullo. Så jag gick till profeten och berättade för honom om det. Han sade (till mig), ’’När du plockar dadlarna och samlar dem i Mirbad (dvs en plats där man torkar dadlar), kalla då på mig (Allahs Budbärare).’’ Till slut kom han i sällskap med Abu Bakr och ’Umar och satte sig på dadlarna och åkallade Allah att välsigna dem. Sedan sade han, ‘’Kalla på dina fordringsägare och ge dem deras rätt till fullo.’’ Så jag betalade alla min faders fordringsägare till fullo och ändå återstod tretton extra Wasaq av dadlar, av vilja sju var ’Ajwa och sex var Laun eller sex var ’Ajwa och sju var Laun. Jag mötte Allahs Budbärare vid solnedgången och berättade för honom om det. Då log han och sade, ’’Gå till Abu Bakr och ’Umar och berätta för dem om det.’’ De sade, ’’Vi förstod att det skulle hända då Allahs Budbärare gjorde det han gjorde.’’  

Volym 3, bok 49, nummer 873

Berättat av Abdullah bin K´ab:

Att Ka´b bin Malik sade till honom att under Allahs Budbärares tid krävde han sin skuld från Ibn Abu Hadrad i moskén. Deras röster höjdes tills Allahs Budbärare, som befann sig i sitt hus, hörde dem. Så han lyfte upp gardinen till sitt rum och kallade på Ka’b bin Malik och sade, ’’Oh Kab!’’ Han svarade, ’’Labbaik! Oh Allahs Budbärare!.’’ Han gjorde tecken till honom med sin hand och föreslog att han förminskade halva skulden. Ka´b sade, ’’Jag går med på det Oh Allahs Budbärare!’’ Allahs Budbärare sade sedan (till Ibn Abu Hadrad), ’’Ställ dig upp och betala resten till honom.’’