Det finns välkända polemiker av de kristna missionärerna och orientalisterna där profetens (saw) karaktär varierar från totalt löjlig till fullständig lögn och hädelse. En sådan polemik är med avseende till anklagelsen om att profeten (saw) led av epilepsi.
Denna anklagelse på internet har gått i spetsen av en dr. Herman H. Somers, som påstår att symptomen för sjukdomen fanns närvarande för profeten (saw) för att han brukade förlora medvetandet, svettas, få skakningar och sluddrigt tal. Efter att han återhämtade sig från sådana anfall, fortsätter påståendena, profeten brukade sedan recitera till de troende det han yrkade var uppenbarelse från Allah (Gud), medans det endast var till följd av de epileptiska anfallen som han led av.Obehövligt att nämna, men denna anklagelse är inte ny, och har riktats förr i tiden till diverse muslimska forskare och intellektuella personer. I den allmänna undersökning av denna anklagelse , däremot, söker vi efter att befria profeten (saw) från denna löjliga anklagelse, Insha´allah. I detta försök har vi bearbetat skrivelserna av M.H. Haykal, som vi känner är tillräckliga anföranden och motbevisar anklagelsen. Ytterligare en egen genomarbetning i form av att klargöra Haykal´s svar till anklagelsen om epilepsi, kommer att erbjudas i delen Noter och Hänvisningar.
Förtalet om Epilepsi [1]
För att representera fenomenet av Muhammed´s (saw) uppenbarelser i dessa termer är, från vetenskapliga forskningens synpunkt, de allvarligaste nonsens. Ett epileptiskt anfall lämnar patienten helt utan minne av det som har skett. Faktiskt, så glömmer patienten totalt bort denna period av sitt liv och kan inte minnas något av det som skedde under tiden för att processerna för avläsning och tänkande stannar upp helt under anfallet. Sådanna är epilepsins symptom såsom vetenskapen har uprättat dem. Detta var inte alls fallet med profeten (saw) under uppenbarelsens stund, för att hans kognitiva sinnesförmågor brukade vara snarare förstärkta än svagare och till en enastående grad hittills okänt av människorna som kände honom mest. Muhammed (saw) brukade komma ihåg med yttersta precision det han tog emot genom uppenbarelsen och reciterade det till sina följeslagare utan ett fel. Dessutom, följdes inte uppenbarelsen av någon kroppslig paroxysm. Det mesta tog plats när profeten var (saw) perfekt medveten, under sin vanliga vakenhet. Vi har avancerade tillräckliga bevis för detta i våran diskussion om uppenbarelsen av surah "al Fath" vid återvändandet av muslimerna från Mekka till Medina efter undertecknandet av Hudaybiyah's pakt.
Vetenskapliga undersökningar avslöjar alltså att Muhammed´s (saw) fall var inte epilepsi. För denna anledning har väldigt få orientalister upprätthållit detta påstående och dessa visar sig att vara samma författare som upprätthöll anklagelsen om förfalskning mot Koranen. Tydligen, att anklaga Muhammed (saw) med epilepsi, så var inte deras motivation instiftandet av historiska fakta men inskränkningen av profeten (saw) i ögonen av hans muslimska anhängare. Dem kanske tänkte, att spridningen av sådanna syner skulle kasta viss misstro på hans uppenbarelse, för det var exakt uppenbarelsen som kom som resultat av de så kallade epileptiska anfallen. Det här, självklart, gör dem alla till mer klandervärda och, från vetenskapens synpunkt absolut felaktigt.
Åter till vetenskapen
Hade dessa väst-orientalister varit uppriktiga, så skulle dem inte presenterat deras icke-vetenskapliga påståenden i vetenskapens namn. Dem gjorde så med avsikt för att vilseleda de okunniga som, okunniga dock om symptomen för den epileptiska sjukdomen, är förhindrade av deras egna naivitet och kontollerar inte orientalisternas påståenden mot skrivelserna och uppfattningarna av människorna inom den medicinska vetenskapen. Ett samråd av medicinsk litteratur skulle snabbt ha avslöjat orientalisternas fel, avsiktliga eller oavsiktliga, och övertygat dem att under ett epileptiskt anfall så stoppas alla intellektuella och andliga processer. Vid ett anfall, är den epileptiska patienten antingen i ett löjligt mekaniskt rörelsetillstånd eller i ett raserianfall som är skadligt för dennes medmänniskor. Patienten är fullständigt omedveten, ovetande om vad han själv gör, eller vad som sker honom, väldigt lik den som lider av somnambulism (den som går i sömnen) så har man inte kontroll över sina rörelser under sömnen och kommer inte ihåg dem när man vaknar upp. En väldigt stor skillnad skiljer ett epileptiskt anfall från en uppenbarelse i vilken en intensivt genomträngande medvetenhet upprättas, med full kännedom och övertygelse, en kontakt med det överjordiska plenumet som gör det möjligt för profeten att rapportera och framföra sin uppenbarelse. Epilepsi, å andra sidan, stoppar tanken. Den sänker patienten till ett mekaniskt tillstånd blottad på antingen uppfattning eller känsla. [2] Uppenbarelse är en andlig förhöjning som Allah (Gud) förbereder Sina profeter med för att ta emot från Honom de högsta och apodiktiska (obestridliga) kosmiska sanningarna så han kan framföra dem till mänskligheten. Vetenskapen kan till slut nå vissa av dessa sanningar och upptäcka universums hemligheterna och lagar. Resten kanske aldrig kommer att bli ett ändamål för mänsklig kunskap förrän existensen på denna jord har kommit till sitt slut. Ändå, dessa sanningar är apodiktiskt (obestridligt) säkra, utrustade med sann rådgivning till den som är allvarligt troende fastän dem kommer att kvarstå oklara till den ignoranta vars hjärta är låst och vars syn är dunkel.
Vetenskapens oförmåga i vissa områden
Vi skulle ha förstått och uppskattat västorientalisternas innehav, det sägs: "Uppenbarelse är ett psykiskt fenomen oförklarigt i termer av den samtida vetenskapen." Med ett sådant uttalande menas att trots dess vidd och genomträngning, så är våran vetenskap ännu oförmögen att förklara många spirituella och psykiska fenomen av vilka uppenbarelse är en av dem. Detta uttalande är varken anstötligt eller obekant. Vetenskapen är fortfarande oförmögen att förklara många naturliga, kosmiska fenomen. Solens natur, månen, stjärnorna, och planeterna är i hög grad ett ämne för hypotes. Dessa himmelska kroppar är endast något som mänskliga ögat, antingen med blotta ögat eller genom teleskop, avslöjar för av rymden. Många uppfinningar under nittonhundratalet som vi för närvarande tar för givet var avsedda av våra företrädare på artonhundratalet som ren skönlitteratur. Psykiska och spirituella fenomen är nu ämnen under varlig vetenskaplig studie. Men de har ännu inte blivit ämnen för vetenskapens välde så att deras permanenta roll avslöjas. Vi har ofta läst om fenomen bevittnade av vetenskapsmän och konstaterade av dem utan förklaring med termer som är sammanhängande med vetenskaplig kunskap. Psykologi, till exempel, är en vetenskap som ännu är osäker över strukturerna i många områden av psykiskt liv. Om denna osäkerhet är sann om vardagsfenomenen, så är kraven för att förklara alla livets fenomen vetenskapligt en skamfull och meningslös överdrift.
Muhammeds (saw) uppenbarelser var bevittnade fenomen av hans muslimska följeslagare. Ju mer dem lyssnade till Koranen desto mer blev dem övertygade om uppenbarelsernas sanning. Bland dessa följeslagare fanns det många med ytterlig intelligens.[3] Andra var judar eller kristna som hade bråkat med profeten (saw) en lång tid innan, men sedan så trodde dem på hans uppdrag och litade på hans uppenbarelser i varje detalj. Några män från Quraysh hade anklagat Muhammed (saw) för magi och galenskap. Senare övertygades dem att han varken var trollkarl eller galen, dem trodde och följde honom. Eftersom alla dessa fakta är säkra, är det ovetenskapligt att förneka uppenbarelsens fenomen så som det är värdelöst för vetenskapsmän att tala om det med nedsättande termer.[4] Vetenskapsmannens opartiskhet i sitt sökande efter sanningen kommer inte att ta sig bortom försäkran där hans disciplin är oförmögen att förklara uppenbarelsens fenomen enligt den materialistiska teorin. Men han kommer aldrig att förneka uppenbarelsens fakticitet som har rapporterats av profetens följeslagare och historikerna under islams första århundrade. Att göra på annat sätt skulle vara att falla under fördom och förråda vetenskapens ande.
Förtal mot Muhammed är Argumentum ad Hominem (personangrepp)
Sådan ihärdig fördom bevisar endast beslutsamheten angående dess författare att framkalla misstanke mot självaste islam. Sådanna människor har varit odugliga till att argumentera mot islam för att dem har funnit det sublimt nobelt, okomplicerat, och enkelt att förstå, och har insett att dessa kvalitéer är källan till dess styrka. De har därför använt knepet av maktlöshet som skiftar uppmärksamheten från den stora idéen bortom hans räckhåll till personen som försvarar det. Detta är argumentum ad hominem villfarelse som alla forskare borde söka att undvika.[5] Det är naturligt för män att bekymra sig om idéer och inte om deras författares och advokaters personliga omständigheter. Män ger inte sig själva besväret att undersöka rötterna av ett träd vars frukt dem har funnit ljuvligt, inte heller om gödningsmedlet som har hjälpt det att växa, så länge inte deras avsikt är att plantera ett liknande eller ett bättre träd. När dem analyserar Plato´s filosofi, Shakespeares pjäser, eller Raphaels målningar, och inte finner något förkastligt i dem, så letar dem inte efter klandervärda aspekter i dessa stora mäns liv som utgör mänsklighetens ära och stolthet. Och om dem framställer anklagelser mot dessa personer, så kommer dem aldrig att lyckas övertyga någon. Dem lyckas bara förråda sig själva och avslöja sina framtida motiv. Att kasta ilska i formen av vetenskapens forskning förändrar inte vad det är: nämligen ilska. Ilska vägrar att erkänna sanningen; och sanningen kommer alltid att vara för stolt för att tillåta ilska att vara dess källa eller förbund. [6] Sådan är fallet med orientalisternas anklagelser mot personen av den arabiske profeten Muhammed (saw), profeternas sigill; och det är därför som deras anklagelser faller till grunden.
Endast Allah (Gud) vet bäst!
Noter och hänvisningar
[1] Anpassat från M.H. Haykal, The Life of Muhammed (North American Trust Publications, 1976), p. Ixxii - Ixxv.
[2] Denna särskilda argument var även eftersänt av Malik Ben Nabi när han sade att:
"Vissa kritiker av Muhammed´s uppdrag har funnit dessa psykologiska indikationer som epileptiska symptom. Denna syn ger uppgång till dubbelfel, tagandet av dessa symptom som det enda kriteriet för att dömma helheten av Koraniska fenomenen. Först av allt, så måste vi ta och redovisa medföljande psykiska aspekt, som ingen patologisk förklaring kan klargöra. Dessutom, självaste psykologiska symptomen är inte tillräckliga för en epileptisk diagnos, som skapar en krampaktig paralysi, berövandes honom tillfälligt hans intellektuell, och speciellt hans fysiska, sinnesförmågor. För Muhammed, vilket är sant att hans ansikte blev rött, så behölls en normal hållning och en intellektuell jämnvikt, bevisat av den psykologiska ståndpunkten, med faktum att han använde sitt minne perfekt även under kriserna. Nu är det inte så i ett epileptiskt anfall i vilket medvetandet är totalt nedlagt." (The Qur´anic Phenomenon (Islamic Book Trust, 1991), s. 77)
[3] Det är intressant att notera att epilepsins symptom var redan välkända av profetens (saw) samtida, och ännu så åkallar dem inte denna anklagelse om profeten (saw)! Faktiskt, så var profeten själv medveten om epilepsi, som påvisas i denna hadith dokumenterat av al-Bukhari:
"Ibn `Abbas sa till mig, " Skall jag visa dig en kvinna från paradisets folk?" Jag sa, "Ja." Han sa, Denna mörka kvinna kom till profeten och sa, "Jag får epilepsianfall och min kropp blir blottad; snälla åkalla Allah för min skull." Profeten sa (till henne), "Om du önskar, ha tålamod och du kommer att stiga in i paradiset; och om du önskar, kommer jag att åkalla Allah att bota dig." Hon sa, " Jag skall förbli tålmodig," och lade till, " Men jag blir blottad, snälla åkalla Allah för min skull så att jag inte blir blottad." Så åkallade han Allah för hennes skull.
Man måste då fråga sig om det är så att profeten (saw) led av epilepsi, varför var då inte denna sjukdom "diagnostiserad" av hans närmaste följeslagare?
[4] En enskild kristen missionär har bekvämt lista ut "symptomen" av profetens (saw) påstådda epilepsi, och detta har riktats någon annanstans för jämförelse av de så kallade "symptomen" med upplevelserna av de bibliska profeterna.
[5] W. Montgomery Watt stödjer samma åsikt genom att uttala detta: "Hans beredskap att genomgå förföljelse för sina övertygelser, den höga moraliska karaktären av männen som trodde på honom och såg upp till honom som en ledare, och storheten av hans främsta gärning - all tvist om hans grundläggande integritet. Att anta Muhammed lyfter mer problem än löser. (Muhammed at Mecca (Oxford1953), s.52)
[6] Maulana Abul Hasan Ali Nadwi antecknar att:
[Prästerskapet, missionärerna och europeiska författare]...har presenterat både profeten (saw) och hans budskap i chockande otäcka färger som resultat av vilka förvånande falska och grundlösa samtal har erhållit valuta för dem. (Speaking Plainly to the West, s. 35)
Mohd Elfie Nieshaem Juferi